Nu snurrar natten åt fel håll igen. Framåtlutade tankar för mig till Frankrike för tredje gången.
Snabba filer som skär i halsen, från öra till öra och blodet väller ut ur mig, dränker tröjan och byxorna och jag hör luft som väsande lämnar min trasiga strupe. Blodpölen på marken är bokstäver, ett sista brev till dig. Ackompanjerat av xylofoner och the persuaders-bas, reverbsladdriga virvlar av pisk pisk pisk.
Du. Och. Dina. Envisa. Jävla. Spadtag...
Graven är mörk om hösten.
om - gebel barkal
tisdag 30 september 2008
onsdag 10 september 2008
Speed bump.
För några nätter sedan var det hästarmar i kors. Snabba klipp, hänsynslöst förvridna. Vargansikten, rök ur tågets skorsten och laddade hagelbössor.
Visor som spädde ut tiden, klandrande gristrynen och en enorm mur som sträckte sig så långt ögat kunde nå.
Fablernas värld, korsat med slakthuseffekten och de runda kulorna av glas.
Ur väggarna kom tentakler, och stormtrupperna skrek sönder friden.
Det hela var inget mer än en teaterpjäs.
Sant och falskt.
Sött och surt.
Runda smala streck, i mönster, fångade upp kropparna som föll från himlen. I bakgrunden; total kakafoni.
Igår natt var det ljuv luft, varma tankar och långa slingrande meningar. Jag tror jag förbrukar mer papper och fler pennor än någonsin tidigare. Och så återvänder jag med jämna mellanrum till det som var. En sanning med två djup. Den röda tråden kommer här:
portishead - roads (live)
Visor som spädde ut tiden, klandrande gristrynen och en enorm mur som sträckte sig så långt ögat kunde nå.
Fablernas värld, korsat med slakthuseffekten och de runda kulorna av glas.
Ur väggarna kom tentakler, och stormtrupperna skrek sönder friden.
Det hela var inget mer än en teaterpjäs.
Sant och falskt.
Sött och surt.
Runda smala streck, i mönster, fångade upp kropparna som föll från himlen. I bakgrunden; total kakafoni.
Igår natt var det ljuv luft, varma tankar och långa slingrande meningar. Jag tror jag förbrukar mer papper och fler pennor än någonsin tidigare. Och så återvänder jag med jämna mellanrum till det som var. En sanning med två djup. Den röda tråden kommer här:
portishead - roads (live)
söndag 7 september 2008
Näringen brister.
Jag längtar tillbaka till New Orleans. Jag var på snabbvisit, blev tillfälligt landsförvisad och nu bidar jag min tid.
tragedy - under the radar
tragedy - under the radar
fredag 5 september 2008
torsdag 4 september 2008
Nattens söta nektar.
En kväll fylld av Orden, följt av en dag med ett skelett av ärenden. Vi kan spola fram och tillbaka tills vi är alldeles snurriga, eller väva samman en två tre historier.
Hela vägen över bron, med två steg och tjocka ärr i ögonvrån. Brofästet blev en ödets nyck, som en symbol över det allvetande väsen som gömmer sig under kepsen.
Rosa kamoflage, målad hud och skarpsynta ögon, alldeles i periferin.
Det är återhämtning, eller en form av terapi. Jag finner mig återigen stå nedanför en sjukligt brant backe, och det är som vanligt bara en fråga om när jag är uppe. Att jag skulle trilla ner finns inte ens på kartan.
Jag har samlat kraft, sugit must ur allt möjligt och kan inte misslyckas med egentligen någonting i det här skedet.
Spadtag spadtag klunk. Sen blir det ljust i horisonten, solen stiger upp och kastar ett ganska ogästvänligt ljus över hopslingrade kroppsdelar. En kopp kaffe är flera hållplatser bort, och regnet skulle tvunget försöka hindra vår törstiga hjälte. Nej nej nej. Han verkar triumfera, i vanlig uttjatad ordning...
Sen kommer den stora elakartade klockan och äter upp minut efter minut. Den proverbiala mattan är på väg att ryckas bort under fötterna. Tänk så lite vi kan förutse, och så mycket vi är benägna att suga ut ur natten.
wolves in the throne room - cleansing
Hela vägen över bron, med två steg och tjocka ärr i ögonvrån. Brofästet blev en ödets nyck, som en symbol över det allvetande väsen som gömmer sig under kepsen.
Rosa kamoflage, målad hud och skarpsynta ögon, alldeles i periferin.
Det är återhämtning, eller en form av terapi. Jag finner mig återigen stå nedanför en sjukligt brant backe, och det är som vanligt bara en fråga om när jag är uppe. Att jag skulle trilla ner finns inte ens på kartan.
Jag har samlat kraft, sugit must ur allt möjligt och kan inte misslyckas med egentligen någonting i det här skedet.
Spadtag spadtag klunk. Sen blir det ljust i horisonten, solen stiger upp och kastar ett ganska ogästvänligt ljus över hopslingrade kroppsdelar. En kopp kaffe är flera hållplatser bort, och regnet skulle tvunget försöka hindra vår törstiga hjälte. Nej nej nej. Han verkar triumfera, i vanlig uttjatad ordning...
Sen kommer den stora elakartade klockan och äter upp minut efter minut. Den proverbiala mattan är på väg att ryckas bort under fötterna. Tänk så lite vi kan förutse, och så mycket vi är benägna att suga ut ur natten.
wolves in the throne room - cleansing
fredag 22 augusti 2008
Captain Morgan.
"Happy," I muttered, trying to pin the word down. But it is one of those words, like Love, that I have never quiet understood. Most people who deal in words don't have much faith in them and I am no exception - especially the big ones like Happy and Love and Honest and Strong. They are too elusive and far too relative when you compare them to sharp, mean little words like Punk and Cheap and Phony. I feel at home with these, because they're scrawny and easy to pin, but the big ones are tough and it takes either a priest or a fool to use them with any confidence.
fantomas - the godfather
fantomas - the godfather
torsdag 7 augusti 2008
fredag 1 augusti 2008
måndag 14 juli 2008
torsdag 3 juli 2008
måndag 16 juni 2008
Misstag.
Idag måste kaffet vara svart. Svart, svart, svart och starkt. Det ska helst vara varmt, verkligen bränna sönder halsen, för att sedan värma kroppen från magen och utåt.
Jag klarar inte heller av filter på ciggen. Allt ska vara simpelt, helst så lite krångel som möjligt, så att jag kan ta nya andetag.
Det är dagar som den här, som får folk att skjuta sig i huvudet. Något så banalt tror jag att jag håller mig borta från. Vad är meningen, belöningen? Att hitta min sargade kropp på löpsedlarna, med rubriker som skjuter lögner i ögonen på folk. Det var ju inte det jag siktade på när jag steg upp ur sängen imorse. Fast ska sanningen fram så steg jag inte upp. Jag ramlade ur... Så förmodligen har jag mig själv att skylla.
Nu sitter jag så där dåligt igen, ryggen är vriden ett och ett halvt varv, och revbenen gnisslar mot varandra. Nerver i kläm, och jag river ner ett stort tyg som hängt för ansiktet sedan tidigt förra veckan. Mina lemmar turas om att bära krämporna, och mellan varven hänger de bara där. Lealösa och omöjliga att använda. Ibland tar jag en arm, slänger den om halsen för att sedan knyta den som vore den en slipsknut. Efter ett tag slutade folk att stirra.
Det är tjocka moln och torrt gräs. Långa skuggor, korta skratt.
Däremellan hittar jag en liten stig, som jag kommer följa. Förmodligen smyger jag hela vägen hem på den. Sen har jag ett bra gömställe när jag väl är framme. Ingen kommer se mig, ingen kommer kunna hitta mig.
Jag kunde berätta om drömmarna, slaktavfallet och grimaserna. Eller de trasiga stövlarna på gatan, den kalla vinden i ansiktet och promenader genom mörkaste nätterna. Som om det inte skulle vara tillräckligt, skulle jag kunna förtälja ett och annat om ädelstenar, elektrisk beröring eller skräcken inför avgrunden mellan tidens och rummets ramar. Men det är, som vanligt, ingen som frågar...
...who calls so loud - assume the focus
Jag klarar inte heller av filter på ciggen. Allt ska vara simpelt, helst så lite krångel som möjligt, så att jag kan ta nya andetag.
Det är dagar som den här, som får folk att skjuta sig i huvudet. Något så banalt tror jag att jag håller mig borta från. Vad är meningen, belöningen? Att hitta min sargade kropp på löpsedlarna, med rubriker som skjuter lögner i ögonen på folk. Det var ju inte det jag siktade på när jag steg upp ur sängen imorse. Fast ska sanningen fram så steg jag inte upp. Jag ramlade ur... Så förmodligen har jag mig själv att skylla.
Nu sitter jag så där dåligt igen, ryggen är vriden ett och ett halvt varv, och revbenen gnisslar mot varandra. Nerver i kläm, och jag river ner ett stort tyg som hängt för ansiktet sedan tidigt förra veckan. Mina lemmar turas om att bära krämporna, och mellan varven hänger de bara där. Lealösa och omöjliga att använda. Ibland tar jag en arm, slänger den om halsen för att sedan knyta den som vore den en slipsknut. Efter ett tag slutade folk att stirra.
Det är tjocka moln och torrt gräs. Långa skuggor, korta skratt.
Däremellan hittar jag en liten stig, som jag kommer följa. Förmodligen smyger jag hela vägen hem på den. Sen har jag ett bra gömställe när jag väl är framme. Ingen kommer se mig, ingen kommer kunna hitta mig.
Jag kunde berätta om drömmarna, slaktavfallet och grimaserna. Eller de trasiga stövlarna på gatan, den kalla vinden i ansiktet och promenader genom mörkaste nätterna. Som om det inte skulle vara tillräckligt, skulle jag kunna förtälja ett och annat om ädelstenar, elektrisk beröring eller skräcken inför avgrunden mellan tidens och rummets ramar. Men det är, som vanligt, ingen som frågar...
...who calls so loud - assume the focus
fredag 6 juni 2008
Ingen puls i paradiset.
På öns utsida bakom berget fanns ett bälte av död skog. Det var här vinden låg på och under många hundra år hade skogen försökt växa tvärs emot stormarna och fått ett alldeles eget utseende. Om man rodde förbi var det uppenbart att varje träd sträckte sig undan vinden, de hukade och knutade sig och många av dem kröp. Efterhand brast stammarna eller multnade och sjönk, de döda stödde eller krossade dem som ännu hade grönt i toppen och alla tillsammans bildade en hoptovad massa av envis undergivenhet. Marken var blank av bruna barr utom där granarna hade beslutat sig för att kräla istället för att stå, deras grönska växte i ett slags yppigt raseri, fuktig och lysande som i en djungel. Skogen kallades spökskogen. Den hade format sig själv med långsam möda och balansen mellan att överleva och utplånas var så ömtålig att inte den minsta förändring var tänkbar. Att öppna en glänta eller åtskilja de hopsjunkna stammarna kunde föra till spökskogens undergång. Kärrvattnet fick inte ledas bort, ingenting fick planteras bakom den döende bubblan.
steve von till - valley of the moon
steve von till - valley of the moon
fredag 30 maj 2008
Nästan helt översatt...
Vi kan inte spola tillbaka tiden. Det är en stabbig stoppkloss i vägen. Att bara blicka framåt, att hela tiden tillmötesgå andra. Säg, du såg? Korta frågor, för att ge plats åt svaren. Ett omfamnande mörker, ett litet skaldjur i en stor kycklinggryta. Vi kan snubbla på dåliga metaforer, och slå oss. Bevisbördan har jag snart gått fyra ronder med. Det är i alla fall lugnande toner i luften.
Fristående andra kapitlet
Det hade varit fest i försommarnatten. Han gick inte hem med tjejen som lockat dit honom. Ett ömsesidigt beslut, hoppades han. Han ville inte trampa på fler tår.
Istället hade han omfamnat den vindstilla luften, tagit mod till sig och bjudit med sig den unga, ganska korta kvinnan som han dagen innan, återsett i parken. Fem år hade förflutit sedan sist. Egentligen är det inget speciellt med det...
De hade under kvällen dansat tillsammans, och delat på några cocktails ute på bakgården. Det var många skuggor att gömma sig i, och han hade lutat sig fram mot hennes vänstra öra, viskat och sagt att han skulle gå hem. "Du kan väl göra mig sällskap" hade han föreslagit. Hon tog hans hand, bad honom leda vägen och vände sig aldrig om. Han hade några vänner som säkert undrade var han höll hus, men nu jagade han andra fristäder. En lugn plats, där såren kan bli till ärr.
Hon bar sin vackra klänning, den utan axelband, vit med vackra blommor tryckt på. Den hade hon köpt för att kunna känna sig lite bättre.
Promenaden hem gick fort, och de nynnade på samma melodi.
En gammal älskare till henne satt ensam på en parkbänk någonstans. Övergiven och försvarslös. Han hade en gång haft en Porsche. Första gången hon var nöjd med sig själv, var faktiskt när han körde henne hem kvällen då de träffats.
Hon mindes att han hade en skiva med Dylan som han brukade spela när de skulle åka längre sträckor.
Det var han, föregångaren, som introducerade dem för varandra.
- Sådär, sade han, nu har ni precis hittat varandra. Nu lämnar jag er...
Han visste inte vilken påverkan det skulle komma att få.
Nu var köksdörren öppen.
Där inne satt Skräddaren vid bordet. Han sydde ett nytt överkast, fast belysningen var dämpad.
Egentligen visste alla att han inte gillade henne, han gillade bara att hon var så långt borta från allt det andra.
thanksgiving - home alone 2
Fristående andra kapitlet
Det hade varit fest i försommarnatten. Han gick inte hem med tjejen som lockat dit honom. Ett ömsesidigt beslut, hoppades han. Han ville inte trampa på fler tår.
Istället hade han omfamnat den vindstilla luften, tagit mod till sig och bjudit med sig den unga, ganska korta kvinnan som han dagen innan, återsett i parken. Fem år hade förflutit sedan sist. Egentligen är det inget speciellt med det...
De hade under kvällen dansat tillsammans, och delat på några cocktails ute på bakgården. Det var många skuggor att gömma sig i, och han hade lutat sig fram mot hennes vänstra öra, viskat och sagt att han skulle gå hem. "Du kan väl göra mig sällskap" hade han föreslagit. Hon tog hans hand, bad honom leda vägen och vände sig aldrig om. Han hade några vänner som säkert undrade var han höll hus, men nu jagade han andra fristäder. En lugn plats, där såren kan bli till ärr.
Hon bar sin vackra klänning, den utan axelband, vit med vackra blommor tryckt på. Den hade hon köpt för att kunna känna sig lite bättre.
Promenaden hem gick fort, och de nynnade på samma melodi.
En gammal älskare till henne satt ensam på en parkbänk någonstans. Övergiven och försvarslös. Han hade en gång haft en Porsche. Första gången hon var nöjd med sig själv, var faktiskt när han körde henne hem kvällen då de träffats.
Hon mindes att han hade en skiva med Dylan som han brukade spela när de skulle åka längre sträckor.
Det var han, föregångaren, som introducerade dem för varandra.
- Sådär, sade han, nu har ni precis hittat varandra. Nu lämnar jag er...
Han visste inte vilken påverkan det skulle komma att få.
Nu var köksdörren öppen.
Där inne satt Skräddaren vid bordet. Han sydde ett nytt överkast, fast belysningen var dämpad.
Egentligen visste alla att han inte gillade henne, han gillade bara att hon var så långt borta från allt det andra.
thanksgiving - home alone 2
fredag 23 maj 2008
Skalpell.
Skorporna lossnade för några dagar sedan. Nu faller de bort, en efter en. De långa promenaderna får allt att knytas ihop. Det finns inget bättre sätt att erövra en stad. Sakta lägger man dess öde under sina fötter, för att sedan styra med järnhand. Ingen återvändo, nu gäller det bara att inte tveka, eller fälla tårar. Berättelsen om fristaden har börjat sprida sig, och människor verkar faktiskt genuint glada för min skull. De blir kanske tagna på sängen, förvånade till och med. Eller så är det bara något i luften...
Kroppspråket talade sitt tydliga språk. Jag var uppmärksam, och lite förväntansfull. Först avvaktande, sedan började det mjukas upp. Efter ett tag var det smittande leenden, och yviga gester. En stunds tvekande när det var dags att gå...
Det skämtas friskt om det, på ingens bekostnad egentligen. Men det blir tjatigt i alla fall, speciellt eftersom jag kan allt det där. Mitt tredje öga skickar signaler till den hemliga pyramiden, och skåda; rollerna är omkastade, och jag håller i regins sköra trådar.
Sen har vi det där med rötterna, att bäras av vinden. Om man skulle ta och lägga ambitionerna på en rimlig nivå, eller fortsätta att pendla mellan de två polerna. Dualism. Blablaism.
Det är tröttsamt med krokiga streck. "Stryk ett av dem då", ropar någon där i periferin. Vi får väl se vem som skrattar sist. Vad var det jag sa. Bla bla... bla!
the austrasian goat - i hate the human race
Kroppspråket talade sitt tydliga språk. Jag var uppmärksam, och lite förväntansfull. Först avvaktande, sedan började det mjukas upp. Efter ett tag var det smittande leenden, och yviga gester. En stunds tvekande när det var dags att gå...
Det skämtas friskt om det, på ingens bekostnad egentligen. Men det blir tjatigt i alla fall, speciellt eftersom jag kan allt det där. Mitt tredje öga skickar signaler till den hemliga pyramiden, och skåda; rollerna är omkastade, och jag håller i regins sköra trådar.
Sen har vi det där med rötterna, att bäras av vinden. Om man skulle ta och lägga ambitionerna på en rimlig nivå, eller fortsätta att pendla mellan de två polerna. Dualism. Blablaism.
Det är tröttsamt med krokiga streck. "Stryk ett av dem då", ropar någon där i periferin. Vi får väl se vem som skrattar sist. Vad var det jag sa. Bla bla... bla!
the austrasian goat - i hate the human race
onsdag 21 maj 2008
22.
Det förflöt en evighet eller två. Jag satt med den glödande telefonen i knät. Jag lyssnade på musik och ritade mönster över bokstäverna. De små fyrbenta krabaterna vecklade ut en labyrint av uttryck. En gammal bok gjordes om till lekpark. Ett ytterst minimalistiskt innehåll; en tunn yta, stel men varm, krälade sig över de mjuka formerna. Jag hade fått nog. Hallen var mörk, och möblernas placering var mig ännu lite obekant. Till slut hittade jag ut. Innegården är faktiskt väldigt intetsägande, men också ödslig, något som tilltalade mig i det ögonblicket. Jag rökte snabba bloss, ville inte låta telefonen skrika sönder tystnaden riktigt ännu. Efter bara några trevande steg uppför trappan slocknade belysningen. Tystheten blev mer påtaglig när det kompakta mörkret gjorde oss sällskap. Det tog mig inte lång tid att lära mig hur jag ska gå i trappan av trä utan att det knakar. Mina ben och fötter har memorerat avstånden mellan trappstegen, hjärtat känner hur dörren på andra våningen ropar oss närmre. Vilken lättnad att slippa skuggorna på bottenvåningen. De jagade varandra, men det var nog bara en tidsfråga innan jag skulle vara tvungen att börja springa...
Väl inne tog tiden över. Jag gled genom alldeles för många minuter, och vaknade av telefonen.
Berättelser och sanningar. Och en bekant trygghet i pauserna mellan orden.
Jag stirrade på bilder av mig själv. Mitt ansikte är magert men blicken bestämd. Stora skyltar och kantiga bokstäver. Om jag vill, så kan jag höra ljudet från blixtarna. Min rygg är trött, och gatan utanför fönstret är skrämmande tyst. En och annan vespa åker förbi. Något enstaka dämpat skrik dansar omkring i det dova bruset, som alltid är närvarande.
Nu möter jag snart natten. Undrar vad den har för färg den här gången.
john bender - knuckles
Väl inne tog tiden över. Jag gled genom alldeles för många minuter, och vaknade av telefonen.
Berättelser och sanningar. Och en bekant trygghet i pauserna mellan orden.
Jag stirrade på bilder av mig själv. Mitt ansikte är magert men blicken bestämd. Stora skyltar och kantiga bokstäver. Om jag vill, så kan jag höra ljudet från blixtarna. Min rygg är trött, och gatan utanför fönstret är skrämmande tyst. En och annan vespa åker förbi. Något enstaka dämpat skrik dansar omkring i det dova bruset, som alltid är närvarande.
Nu möter jag snart natten. Undrar vad den har för färg den här gången.
john bender - knuckles
onsdag 14 maj 2008
4x4.
Så, lägenheten på Mainzer Strasse ännu en gång. Det här är min egen sparkristall, här har jag låtit mina planer slå rot och här har jag stöpt mången ljus.
Natten var ett maraton av dimmiga ögon, tyska bensinstationer och skärvor av drömmar, tankar och förhoppningar. Sen återförenades jag med den grå soffan och den svarta klumpen på magen. Sömnen gjorde sig påmind vid halv sju, och då var jag tunn och suddig.
Vaknade av att telefonen underströk tårarna. Jag kom (naturligtvis) att tänka på den där kvällen i New Orleans då jag såg ett begravningståg leta sig uppför gatan.
Men nu är jag inte där längre. Så då finns det egentligen inte...
Istället är det bekanta gatuhörn. Med dem följer gamla demoner. Utdrivningen är en seg process, och jag kommer inte klara mig utan att riva upp variga sår och skapa nya ärr.
Jag satt på asfalten och kedjerökte i 20 minuter. Människorna stirra på mig. Det hjälpte inte med et tpar nya jeans...
Skakningar och små korta andetag är trygghet. Jag söker mig vidare. Men det verkar som att oavsett vad jag tar mig för, så börjar jag om på samma punkt.
Jag vecklar ut gigantiska kartor på golvet, lägger upp en rutt av gamla benbitar och ölkapsyler. Där, där eller där börjar jag om.
tar...feathers - forever is quite some time
Natten var ett maraton av dimmiga ögon, tyska bensinstationer och skärvor av drömmar, tankar och förhoppningar. Sen återförenades jag med den grå soffan och den svarta klumpen på magen. Sömnen gjorde sig påmind vid halv sju, och då var jag tunn och suddig.
Vaknade av att telefonen underströk tårarna. Jag kom (naturligtvis) att tänka på den där kvällen i New Orleans då jag såg ett begravningståg leta sig uppför gatan.
Men nu är jag inte där längre. Så då finns det egentligen inte...
Istället är det bekanta gatuhörn. Med dem följer gamla demoner. Utdrivningen är en seg process, och jag kommer inte klara mig utan att riva upp variga sår och skapa nya ärr.
Jag satt på asfalten och kedjerökte i 20 minuter. Människorna stirra på mig. Det hjälpte inte med et tpar nya jeans...
Skakningar och små korta andetag är trygghet. Jag söker mig vidare. Men det verkar som att oavsett vad jag tar mig för, så börjar jag om på samma punkt.
Jag vecklar ut gigantiska kartor på golvet, lägger upp en rutt av gamla benbitar och ölkapsyler. Där, där eller där börjar jag om.
tar...feathers - forever is quite some time
fredag 9 maj 2008
torsdag 8 maj 2008
onsdag 7 maj 2008
Den största paradoxen.
Den stora stunden var kommen, alla tecken talade sitt tydliga språk.
- Det här är Undergången, sa de. Kort och koncist. Omöjligt att misstolka. Trodde jag.
Jag var inte så mycket mer än en pajas på rullbräda, åkandes runt runt i lokalen, med vitt vin (rumstempererat) i en vit plastmugg i ena handen.
Sen stannade tiden upp. Och i dörren stod ögonen och betraktade mig.
Jag svalde livets sista söta droppar, sedan åkte jag fram och mina armar omfamnade.
Det bultade i takt i brösthöjd. En seg sorgsenhet hängde i luften.
Sen förflöt tiden, och marken rullade fram under fötterna. Kyrkogården var lugn, och jag vet att jag uttryckte hur symboliskt det egentligen var.
Sen kom örfilen.
Livets kyliga näve försökte uppfostra mig. Lilla vän, det var vad jag kallades. Det skulle visa sig att jag varit för uppblåst. Jag kan allt, jag vet rubbet. Livet läser jag som en öppen bok. Nu hade någon tröttnat på den nonchalanta attityden.
Och vips, så hade undergång förbytts mot lugn. Riktigt, äkta, lugn har jag inte känt på länge, men nu var det störtflod på störtflod.
Jag lade mig till rätta, och såg en massa saker. Visioner, syner, och inte ett spår av något vasst eller frätande.
Att återuppstå, vilken fröjd.
Det är att ha hittat hem.
belly boat - little
- Det här är Undergången, sa de. Kort och koncist. Omöjligt att misstolka. Trodde jag.
Jag var inte så mycket mer än en pajas på rullbräda, åkandes runt runt i lokalen, med vitt vin (rumstempererat) i en vit plastmugg i ena handen.
Sen stannade tiden upp. Och i dörren stod ögonen och betraktade mig.
Jag svalde livets sista söta droppar, sedan åkte jag fram och mina armar omfamnade.
Det bultade i takt i brösthöjd. En seg sorgsenhet hängde i luften.
Sen förflöt tiden, och marken rullade fram under fötterna. Kyrkogården var lugn, och jag vet att jag uttryckte hur symboliskt det egentligen var.
Sen kom örfilen.
Livets kyliga näve försökte uppfostra mig. Lilla vän, det var vad jag kallades. Det skulle visa sig att jag varit för uppblåst. Jag kan allt, jag vet rubbet. Livet läser jag som en öppen bok. Nu hade någon tröttnat på den nonchalanta attityden.
Och vips, så hade undergång förbytts mot lugn. Riktigt, äkta, lugn har jag inte känt på länge, men nu var det störtflod på störtflod.
Jag lade mig till rätta, och såg en massa saker. Visioner, syner, och inte ett spår av något vasst eller frätande.
Att återuppstå, vilken fröjd.
Det är att ha hittat hem.
belly boat - little
lördag 3 maj 2008
Mitt recept.
Det är en dryg vecka kvar till avfärden. Jag tänker se till att varje dag bryts ner och smulas sönder till nattpulver så fort det bara går. Maximal effektivitet får bli veckans motto här på kontoret. När jag väl är på väg, då ska varje sekund räknas och levas. Jag har lust att tonsätta varenda ögonblick fram tills dess, och troligtvis kommer det arbetet aldrig att ta slut. För man kan hela tiden flytta fram horisonten.
Men det är ingen bra utgångspunkt. Jag navigerar smidigt och vigt mellan de allt snävare paren av pinnar, som ramar in det som påminner om en ogripbar slalombacke. En i förväg ursäktad liknelse, och jag fäster ögonens neonfärgade strålar mot nya väderkvarnar.
Morgonen på bänken på innegården. En slurk ur den halvdruckna folkölen jag somnade ifrån, tar udden av den oriktade energin. Jag måste kanalisera den på något sätt. Kanske kopierar jag upp en ritning på den snart uppfunna lådan. Innanmätet måste vara täckt av ludet tyg. Gärna tungt färgsatt. En nyans, men med kraften från en armé av nyanser. Sen ska jag hitta på det perfekta produktnamnet. Etsa etsa etsa. Det måste finnas en skarp metallspets, fäst vid en lätt mekanisk arm, som ristar in svaret i ryggmärgen på de som nu kommer vara den tilltänkta målgruppen. Marknadsföringen ska vara ett sjudundrande brakjippo, med mycket naket. Självklart ska allt bäras upp av en plastig stomme, byggt så att den när som helst kan ge vika. Det ska vara det enda som inte kommer förstås. Allt annat vill jag nog ha relativt tillrättalagt och simpelt. Naket och avskalat, tillbakalutade människor är lika med nöjda kunder.
Sen ska vi börja leverera flaskor fyllda med ingenting, till alla hushåll. Sen inget mer. Inga goodie bags. Ingen annan ska gynnas av det här, det är ju min pryl, min stora dag jag planerar.
final fantasy vii - shinra company
Men det är ingen bra utgångspunkt. Jag navigerar smidigt och vigt mellan de allt snävare paren av pinnar, som ramar in det som påminner om en ogripbar slalombacke. En i förväg ursäktad liknelse, och jag fäster ögonens neonfärgade strålar mot nya väderkvarnar.
Morgonen på bänken på innegården. En slurk ur den halvdruckna folkölen jag somnade ifrån, tar udden av den oriktade energin. Jag måste kanalisera den på något sätt. Kanske kopierar jag upp en ritning på den snart uppfunna lådan. Innanmätet måste vara täckt av ludet tyg. Gärna tungt färgsatt. En nyans, men med kraften från en armé av nyanser. Sen ska jag hitta på det perfekta produktnamnet. Etsa etsa etsa. Det måste finnas en skarp metallspets, fäst vid en lätt mekanisk arm, som ristar in svaret i ryggmärgen på de som nu kommer vara den tilltänkta målgruppen. Marknadsföringen ska vara ett sjudundrande brakjippo, med mycket naket. Självklart ska allt bäras upp av en plastig stomme, byggt så att den när som helst kan ge vika. Det ska vara det enda som inte kommer förstås. Allt annat vill jag nog ha relativt tillrättalagt och simpelt. Naket och avskalat, tillbakalutade människor är lika med nöjda kunder.
Sen ska vi börja leverera flaskor fyllda med ingenting, till alla hushåll. Sen inget mer. Inga goodie bags. Ingen annan ska gynnas av det här, det är ju min pryl, min stora dag jag planerar.
final fantasy vii - shinra company
fredag 2 maj 2008
Hur många tangenter?
Av en slump egentligen, dammade jag av en gammal identitet. Bara för en provtur. Det har förflutit tid sedan dess.
Som av en händelse befann jag mig, strax efter det, i en film jag sett. Det var herrans många år, och en dryg timme sedan.
Kvinnan tittar på mig, fast jag bara är där i fantasin. Orden hålls fängslande av stumheten, men ögonen skriker. Hennes tangenter byts mot smekningar, och allting förintas i just det ögonblicket.
dj louis slipperz - chester p. mongo
Som av en händelse befann jag mig, strax efter det, i en film jag sett. Det var herrans många år, och en dryg timme sedan.
Kvinnan tittar på mig, fast jag bara är där i fantasin. Orden hålls fängslande av stumheten, men ögonen skriker. Hennes tangenter byts mot smekningar, och allting förintas i just det ögonblicket.
dj louis slipperz - chester p. mongo
torsdag 1 maj 2008
Valborgslabyrinten.
En lägenhet på Öckerögatan. Andra, kanske tredje våningen. En rymlig tvåa, med balkong. Från köksfönstret såg man ut över Älvsborgsbron, Färjestaden och Eriksbergskranen.
Halv sju vaknade jag med huvudet i hennes knä. Hon satt och sov. Fortfarande med ett leende på läpparna, en hand på min rygg och en i mitt hår. Tvn stod och brusade, ute hade regnet börjat falla. Inuti mitt huvud började jag förneka dessa förflutna timmar. Ceremonin har inte börjat ännu, och det finns risk för (o)beständighet.
Vad var det jag sagt egentligen, lyssnade jag till Röster?
Det var en eldsvåda i huset bredvid.
Plötsligt tillbaka på golvet i stora rummet på galleriet. Mycket tid senare. Ännu en mjuk fästning att vila trött huvud på.
Måsarna väcker mig med sitt skrikande, och sen lämnar någon ett par hinkar färg, innan de skyndar bort igen. Jag försöker resa mig upp, och det är svårt att få benen att lyda. De kanske är kvar i en annan dimension.
Ett ljudlandskap; förbipasserande bilar, regndropparnas surrande på himlen, och en sakta nedräkning.
Försöker att inte tänka mig tre kvarter bort. Efter att ha försökt trampa sönder rastlösheten och tvättat snittet bakom örat med nån brun läkarsprit, slumrar jag visst till igen. Det känns som ett nederlag. En känsla av att ha svikit mina egna tankar.
Radbyte.
14:46
Alla dessa jävla trådar som hänger löst överallt.
Och då har vi inte ens nämnt de mullrande bastonerna som rullar fram över huden.
Sedan kom Ekta förbi en sväng. Vi försökte länge lista ut vilken låt jag hade spelat som hade fastnat på hans hjärna. Vi talade förbi varandra, och kom egentligen bara ännu djupare in i den gåtans grotta. Samtalet hoppade fram och tillbaka, ungefär så här:
Jag
- Men hur lät det då? Var det lugnt eller ej?
Han
- Typ upptempo. Lite som Woods, fast mer modernt.
- Var det mycket melodier?
- Det kändes som att de var från Berlin. Och att de var ett band med bara tjejer, eller i alla fall en tjej som sjöng.
- Vad fan kan det ha varit? Och du sa att det var tre veckor sedan?
- Ja. Och du gick omkring och njöt av att lyssna på den. Det fanns en grej som var central, som en ganska hetsig snare.
- Men det där låter inte som något jag spelat mycket den senaste tiden.
- MNTL var här också, den gången. Tror jag...
- Var det en drivande orgel med i spelet?
- Du kanske inte ens hade den på Ipoden, det var kanske vinyl.
- Jag har inte haft med mig vinyl hit på länge.
- Du spelade den flera gånger, och vid två tillfällen frågade jag vad det var.
- Det var inte något elektroniskt?
- Första gången fattade jag inte vad du sade. Det kan ha varit du som mumlade eller jag som inte hörde, men jag tror du mumlade. Så tänk på något band du kanske har svårt att uttala.
- Jag kan inte komma på något.
Och så vidare...
Vi hade tidigare enats om hur lugnande det är att fylla i stora fält. I samma rum, som när Bohem var med, satt vi. Samma plats, dagen efter. Det kom en vindpust, och det påminde om läppar gjutna av bly. Tunga och kalla.
Det tickade på, och bekanta figurer spelade spratt i ögonvrån. En närvaro som vittnar så övertygande om avståndstagande. En liten kort rektangel, för evigt inetsad i pupillernas ointagliga valv.
Det är lite småkallt nu. Jag funderar på när jag egentligen ska åka hem. Och vad jag ska göra innan dess... Just nu är det sant, att resan är det viktiga, inte målet. Jag har redan tonsatt den.
Telefonen ger ibland ifrån sig konstiga ljud. De upprepas en gång, sen är de tysta ett tag. Varje gång tror jag det är något helt annat. Det är ytterst frustrerande. Jag överväger fortfarande att lämna det här lugnets fyra väggar för en soffa i förorten.
Ny miljö! Några timmar efteråt.
Spegeln i hallen skrämmer mig. Ljummen öl och nedblötta chips. En salig gegga. Ingen är hemma, inget besök väntas heller. Det blir en lugn kväll förmodar jag. Det var en förbannad grå disighet jag fick slå mig fram genom mellan hållplatsen och hemmet på kullen. Jag funderar på kvällens alternativ. Kanske se om Svenska Hjärtan igen. Den lilla klicken med folk, och den stora lönndomen. Det är fascinerande, jag gillade speciellt en kvinna. Hon var kall, kall men modig. Och hon var inte småaktig och full av lögner. Det var kanske ett ovanligt kvinnoporträtt på den tiden. Det kanske det fortfarande är.
Matlåda. Den här terminens sista matlåda har jag övervägt att ignorera. Jag har större bekymmer att slå mig frå ifrån.
Men framför allt är jag peppad. Sommaren är upplagd, som på buffévis. Sen vet jag att hösten kommer bära frukt. Och sen vintern, tills dess ska jag vara helt återställd.
his hero is gone - like weeds
Halv sju vaknade jag med huvudet i hennes knä. Hon satt och sov. Fortfarande med ett leende på läpparna, en hand på min rygg och en i mitt hår. Tvn stod och brusade, ute hade regnet börjat falla. Inuti mitt huvud började jag förneka dessa förflutna timmar. Ceremonin har inte börjat ännu, och det finns risk för (o)beständighet.
Vad var det jag sagt egentligen, lyssnade jag till Röster?
Det var en eldsvåda i huset bredvid.
Plötsligt tillbaka på golvet i stora rummet på galleriet. Mycket tid senare. Ännu en mjuk fästning att vila trött huvud på.
Måsarna väcker mig med sitt skrikande, och sen lämnar någon ett par hinkar färg, innan de skyndar bort igen. Jag försöker resa mig upp, och det är svårt att få benen att lyda. De kanske är kvar i en annan dimension.
Ett ljudlandskap; förbipasserande bilar, regndropparnas surrande på himlen, och en sakta nedräkning.
Försöker att inte tänka mig tre kvarter bort. Efter att ha försökt trampa sönder rastlösheten och tvättat snittet bakom örat med nån brun läkarsprit, slumrar jag visst till igen. Det känns som ett nederlag. En känsla av att ha svikit mina egna tankar.
Radbyte.
14:46
Alla dessa jävla trådar som hänger löst överallt.
Och då har vi inte ens nämnt de mullrande bastonerna som rullar fram över huden.
Sedan kom Ekta förbi en sväng. Vi försökte länge lista ut vilken låt jag hade spelat som hade fastnat på hans hjärna. Vi talade förbi varandra, och kom egentligen bara ännu djupare in i den gåtans grotta. Samtalet hoppade fram och tillbaka, ungefär så här:
Jag
- Men hur lät det då? Var det lugnt eller ej?
Han
- Typ upptempo. Lite som Woods, fast mer modernt.
- Var det mycket melodier?
- Det kändes som att de var från Berlin. Och att de var ett band med bara tjejer, eller i alla fall en tjej som sjöng.
- Vad fan kan det ha varit? Och du sa att det var tre veckor sedan?
- Ja. Och du gick omkring och njöt av att lyssna på den. Det fanns en grej som var central, som en ganska hetsig snare.
- Men det där låter inte som något jag spelat mycket den senaste tiden.
- MNTL var här också, den gången. Tror jag...
- Var det en drivande orgel med i spelet?
- Du kanske inte ens hade den på Ipoden, det var kanske vinyl.
- Jag har inte haft med mig vinyl hit på länge.
- Du spelade den flera gånger, och vid två tillfällen frågade jag vad det var.
- Det var inte något elektroniskt?
- Första gången fattade jag inte vad du sade. Det kan ha varit du som mumlade eller jag som inte hörde, men jag tror du mumlade. Så tänk på något band du kanske har svårt att uttala.
- Jag kan inte komma på något.
Och så vidare...
Vi hade tidigare enats om hur lugnande det är att fylla i stora fält. I samma rum, som när Bohem var med, satt vi. Samma plats, dagen efter. Det kom en vindpust, och det påminde om läppar gjutna av bly. Tunga och kalla.
Det tickade på, och bekanta figurer spelade spratt i ögonvrån. En närvaro som vittnar så övertygande om avståndstagande. En liten kort rektangel, för evigt inetsad i pupillernas ointagliga valv.
Det är lite småkallt nu. Jag funderar på när jag egentligen ska åka hem. Och vad jag ska göra innan dess... Just nu är det sant, att resan är det viktiga, inte målet. Jag har redan tonsatt den.
Telefonen ger ibland ifrån sig konstiga ljud. De upprepas en gång, sen är de tysta ett tag. Varje gång tror jag det är något helt annat. Det är ytterst frustrerande. Jag överväger fortfarande att lämna det här lugnets fyra väggar för en soffa i förorten.
Ny miljö! Några timmar efteråt.
Spegeln i hallen skrämmer mig. Ljummen öl och nedblötta chips. En salig gegga. Ingen är hemma, inget besök väntas heller. Det blir en lugn kväll förmodar jag. Det var en förbannad grå disighet jag fick slå mig fram genom mellan hållplatsen och hemmet på kullen. Jag funderar på kvällens alternativ. Kanske se om Svenska Hjärtan igen. Den lilla klicken med folk, och den stora lönndomen. Det är fascinerande, jag gillade speciellt en kvinna. Hon var kall, kall men modig. Och hon var inte småaktig och full av lögner. Det var kanske ett ovanligt kvinnoporträtt på den tiden. Det kanske det fortfarande är.
Matlåda. Den här terminens sista matlåda har jag övervägt att ignorera. Jag har större bekymmer att slå mig frå ifrån.
Men framför allt är jag peppad. Sommaren är upplagd, som på buffévis. Sen vet jag att hösten kommer bära frukt. Och sen vintern, tills dess ska jag vara helt återställd.
his hero is gone - like weeds
söndag 27 april 2008
Externt.
"Normality," says Howe, "is the paradise of escapeologists, for it is a fixation concept, pure and simple." "It is better, if we can," he asserts, "to stand alone and to feel quite normal about our abnormality, doing nothing whatever about it, except what needs to be done in order to be oneself."
current 93 - she took us to the places where the sun sets
current 93 - she took us to the places where the sun sets
tisdag 22 april 2008
God natt / god morgon.
Idag är orden på flykt. Det går inte riktigt att greppa dem; de skingras, de är luft som fryser. Utanpå huden kittlas lugnet, ett återfall tolereras ej.
Det nalkas en stor säng av sömn, en lång natt av välgörande vila.
Imorgon ska jag stiga upp med solen, fäkta med armarna och locka sländan närmre. Jag ska hitta stigen mellan det diskursiva och det intuitiva. Där finns rastplatser, där kommer jag njuta av alltings suddighet.
Det kan hända att någon leker med orden, dansar tango genom bokstäverna. Men först måste vi somna och vakna, somna och vakna.
the holy childhood - ambivalent blues
Det nalkas en stor säng av sömn, en lång natt av välgörande vila.
Imorgon ska jag stiga upp med solen, fäkta med armarna och locka sländan närmre. Jag ska hitta stigen mellan det diskursiva och det intuitiva. Där finns rastplatser, där kommer jag njuta av alltings suddighet.
Det kan hända att någon leker med orden, dansar tango genom bokstäverna. Men först måste vi somna och vakna, somna och vakna.
the holy childhood - ambivalent blues
söndag 20 april 2008
Dubbelt upp, kapten!
Fredagen var Coltrane på lagom volym, en kopp kaffe och mitt eftermiddagströtta barn halvsovandes på min mage. Från soffan såg jag ut på en klarblå himmel och jag sörplade i mig av lyckan. Det visade sig vara en välbehövlig respit från mörkret.
Sedan: bländande sol, och fortfarande var luften kall av den kvarliggande vintern.
Innegården fylld av tusenskönor, och efter att ha studerat dem ett tag, så gör solljuset sitt med mina ögon. Alltsammans blir bara ett suddigt grönt fält med skarpa vita prickar som bränner hål på skallen. Yrseln slog till, jag vacklade framåt och tvingades ta stöd mot balkongräcket.
En nära vän räddade livet på mig med sina ord. Bildligt talat. Han känner inte till hur små marginaler han egentligen spelade med...
Ett berg av disk tog bort udden av paniken, och ett osannolikt jämnt parti Yatzy dämpade vrålen i periferin. Till synes banala frågor, och små omärkbara gester skapade en liten barriär, och allt som penetrerade den, tappade kraft.
En välbekant känsla, en konversation med älvan och några koppar kaffe till. Allt kändes iscensatt. I förväg uttänkt.
Efteråt.
Planer inför den stundande rörelsen bortåt, skapandet av avstånd. Behovet av att vara på väg är större nu än då. De här gängorna har varit utslitna alldeles för länge. Jag borde i det här sammanhanget kanske nämna horisonten...
En sista fackla brann utanför fönstren. När den dog, så skulle allt slockna. Sen fördes det visserligen vidare till blindheten. Så kommer det med stor sannolikhet att fortsätta.
Äventyr på, eller kring, Möllevångstorget har visserligen sin charm, men jag nöjer mig med korta utflykter i den världen. Min historia har redan skrivits på de gatorna. Det var vansinniga, intensiva dagar, och uppenbarligen så ägde en av alla mina återfödslar rum just där. Jag kan fortfarande känna lukterna av ljusen som brann i försommarmörkret, smaka dofterna av det mousserande vinet, de nikotinbeska kyssarna. Ibland möter mina ögon den oskyldiga blick som hindrade en ömtålig själ från att rymma. Det var en estetiskt tilltalande skådeplats, en omskriven och högt skattad erfarenhet.
Men det tillhör det förgångna. Det är en förbannelse i sig. Man kan betrakta det som varit, stöpa om det och lära sig av det. Men man kan inte förändra det.
Det speglar oss. Kanske avgörs vår framtid där. Men jag tror på nuet. Det är ett stort erkännande av en ständig pessimist.
Jag lever ett liv som visar sig vara den stora Metaforen. Hur följer man upp en sådan fantastisk slutsats? Mot vad sätter man sikte efter det?
to rococo rot - mazda in the mist
Sedan: bländande sol, och fortfarande var luften kall av den kvarliggande vintern.
Innegården fylld av tusenskönor, och efter att ha studerat dem ett tag, så gör solljuset sitt med mina ögon. Alltsammans blir bara ett suddigt grönt fält med skarpa vita prickar som bränner hål på skallen. Yrseln slog till, jag vacklade framåt och tvingades ta stöd mot balkongräcket.
En nära vän räddade livet på mig med sina ord. Bildligt talat. Han känner inte till hur små marginaler han egentligen spelade med...
Ett berg av disk tog bort udden av paniken, och ett osannolikt jämnt parti Yatzy dämpade vrålen i periferin. Till synes banala frågor, och små omärkbara gester skapade en liten barriär, och allt som penetrerade den, tappade kraft.
En välbekant känsla, en konversation med älvan och några koppar kaffe till. Allt kändes iscensatt. I förväg uttänkt.
Efteråt.
Planer inför den stundande rörelsen bortåt, skapandet av avstånd. Behovet av att vara på väg är större nu än då. De här gängorna har varit utslitna alldeles för länge. Jag borde i det här sammanhanget kanske nämna horisonten...
En sista fackla brann utanför fönstren. När den dog, så skulle allt slockna. Sen fördes det visserligen vidare till blindheten. Så kommer det med stor sannolikhet att fortsätta.
Äventyr på, eller kring, Möllevångstorget har visserligen sin charm, men jag nöjer mig med korta utflykter i den världen. Min historia har redan skrivits på de gatorna. Det var vansinniga, intensiva dagar, och uppenbarligen så ägde en av alla mina återfödslar rum just där. Jag kan fortfarande känna lukterna av ljusen som brann i försommarmörkret, smaka dofterna av det mousserande vinet, de nikotinbeska kyssarna. Ibland möter mina ögon den oskyldiga blick som hindrade en ömtålig själ från att rymma. Det var en estetiskt tilltalande skådeplats, en omskriven och högt skattad erfarenhet.
Men det tillhör det förgångna. Det är en förbannelse i sig. Man kan betrakta det som varit, stöpa om det och lära sig av det. Men man kan inte förändra det.
Det speglar oss. Kanske avgörs vår framtid där. Men jag tror på nuet. Det är ett stort erkännande av en ständig pessimist.
Jag lever ett liv som visar sig vara den stora Metaforen. Hur följer man upp en sådan fantastisk slutsats? Mot vad sätter man sikte efter det?
to rococo rot - mazda in the mist
lördag 19 april 2008
La bulle d'air.
Under en tid var jag ett gift, sen fann jag mig vara utan filtar, och nu är det livlinor som saknas mig. Undan för undan slits jag itu av glödande fingrar, ivriga att bli upplysta, oavsett vad som måste offras i den processen. Fascinerade och samtidigt vaksamma blickar utforskar min insida. Det är en salig röra av förbannad lockelse och överhängande fara.
Mystikens droppar hänger stilla i luften, tyngdlösa och skräckinjagande. Hela scenariot får mig att skälva.
Jag lider av fruktansvärda hallucinationer, när jag blundar är min kropp deformerad och flytande, min hjärna kokar över. Jag drar mig tillbaka, kryper in under ett alldeles för kort täcke. Där löses jag upp och kupar varsamt händerna kring min iskalla smaragd. Sen vaggas jag till sömns av sagoväsen och mjuka ljud.
six organs of admittance - strangled road
Mystikens droppar hänger stilla i luften, tyngdlösa och skräckinjagande. Hela scenariot får mig att skälva.
Jag lider av fruktansvärda hallucinationer, när jag blundar är min kropp deformerad och flytande, min hjärna kokar över. Jag drar mig tillbaka, kryper in under ett alldeles för kort täcke. Där löses jag upp och kupar varsamt händerna kring min iskalla smaragd. Sen vaggas jag till sömns av sagoväsen och mjuka ljud.
six organs of admittance - strangled road
torsdag 17 april 2008
onsdag 16 april 2008
En liten bit.
Det är en resa utifrån och in. Ett starkt behov av fasta takter och raka rytmer. En drivande motor av svullna basgångar som utsmyckas med industriella ljud.
Idag gick jag säker, tassande på tå kring det glödheta svarta hål som låg och vilade på soffbordet. Men imorgon är det dags igen. Den ljudförorenade luften förångas och lämnar kvar en skrikande ton. Den har en lång kropp, och slingrar sig uppför tornet för att komma över en bättre utsiktsplats.
Vakande ögon och en kluven tunga. Det blir nog ingen avlösning idag heller.
Men vi har en minister med munsår, stora kakor av torkat var och geggig sörja. Han får förvisas till de dunkla katakomberna där mörkrets själar bränner sina ögon på bål.
Vid träsket där skepnaderna efter de obegravda hänger kvar i luften som permanenta skuggor.
Ta med dig bägaren, fyll den med smolk, och håll tillbaka glädjeyttringarna tills benbiten lämnats och budskapet lästs upp.
Vi måste svänga in mot mitten, ta oss samman och skapa friktion mellan vardag och helg.
Jag känner till flödet på andra kanalen, men den strida strömmen är i stort behov av redigering, kanske behövs till och med lite regi. Någon får axla det ansvaret. Sen måste vi sluta stirra oss sönder och samman på detaljerna. I övrigt finns nog inte så mycket kvar att önska. Jo, en mjuk kudde bakom huvudet, och en vinröd soffa. Sen släpper vi efter och flyter med.
religious knives - noontime
Idag gick jag säker, tassande på tå kring det glödheta svarta hål som låg och vilade på soffbordet. Men imorgon är det dags igen. Den ljudförorenade luften förångas och lämnar kvar en skrikande ton. Den har en lång kropp, och slingrar sig uppför tornet för att komma över en bättre utsiktsplats.
Vakande ögon och en kluven tunga. Det blir nog ingen avlösning idag heller.
Men vi har en minister med munsår, stora kakor av torkat var och geggig sörja. Han får förvisas till de dunkla katakomberna där mörkrets själar bränner sina ögon på bål.
Vid träsket där skepnaderna efter de obegravda hänger kvar i luften som permanenta skuggor.
Ta med dig bägaren, fyll den med smolk, och håll tillbaka glädjeyttringarna tills benbiten lämnats och budskapet lästs upp.
Vi måste svänga in mot mitten, ta oss samman och skapa friktion mellan vardag och helg.
Jag känner till flödet på andra kanalen, men den strida strömmen är i stort behov av redigering, kanske behövs till och med lite regi. Någon får axla det ansvaret. Sen måste vi sluta stirra oss sönder och samman på detaljerna. I övrigt finns nog inte så mycket kvar att önska. Jo, en mjuk kudde bakom huvudet, och en vinröd soffa. Sen släpper vi efter och flyter med.
religious knives - noontime
Destination; ingenstans.
Idag är jag flytande i kanterna.
Jag återföder mig själv hela tiden. Det var en fröjd att stanna upp, och sakta börja andas igen. En solig bänk i Slottsskogen, luften darrande av värme och fåglarna i full sång.
Det skrämmande huset på väg mot lugnet, hotfullt vakande högt uppe på berget. En dröm, så missbildad och sönderriven. Nu ett hårt monument över misslyckanden och spilld mjölk. Det är inte långt borta, att hela staden lägger sig på knä och tillber denna kloka Sfinx.
Jag stannade upp och sökte efter de träffande meningar, som jag föregående natt låtit tatuera in på insidan av ögonlocken. Så skarpa och bländande. De gav mig stöd, och var mina kryckor när jag haltade mig upp längs Slottsskogsgatan. På väg bort.
Mina armar var skälvande vågor av nervositet, benen hade stelnat till och lederna fyllts med småsten. Hur skulle jag orka hela vägen hem?
Resten var en avtrubbningens resa. Det ska vara säkert, vi vaddderar alla hörn och slipar bort alla vassa kanter. De små jordskreden och orkanerna kan vi inte göra så mycket åt. Men det blir bäst så här för dig. Ser du inte att det är stora luddiga moln på himlen utanför fönstret. De kan du ju titta på när du ligger i sängen.
Ett linne av strävt pappersliknande tyg, med underkroppen bar. Alla hårsäckar var inflammerade och naglarna alldeles mjuka av fukt.
En oändlig korridor, som sträcker sig från barndom till nutid. Där hackar de tänder, där fyller de pappersark med obegripligheter.
Det var en sällsam resa över älven. Vattnet var inbjudande blått, och jag blundade mig hela vägen till ändstationen. Sen försvinner minnesbilder, och allt blir en sprakande vägg av ljud. Jag borde öppnat ögonen vid templet, nu får jag skylla mig själv för blindheten.
För Guds skull, du borde inte yttrat det där om hur du kommer att vandra till Babylon allena. Din undergång är nära.
Jag förnekar änglarnas existens. Så du får klara dig själv.
d.a.f. - als wär's das letzte mal
Jag återföder mig själv hela tiden. Det var en fröjd att stanna upp, och sakta börja andas igen. En solig bänk i Slottsskogen, luften darrande av värme och fåglarna i full sång.
Det skrämmande huset på väg mot lugnet, hotfullt vakande högt uppe på berget. En dröm, så missbildad och sönderriven. Nu ett hårt monument över misslyckanden och spilld mjölk. Det är inte långt borta, att hela staden lägger sig på knä och tillber denna kloka Sfinx.
Jag stannade upp och sökte efter de träffande meningar, som jag föregående natt låtit tatuera in på insidan av ögonlocken. Så skarpa och bländande. De gav mig stöd, och var mina kryckor när jag haltade mig upp längs Slottsskogsgatan. På väg bort.
Mina armar var skälvande vågor av nervositet, benen hade stelnat till och lederna fyllts med småsten. Hur skulle jag orka hela vägen hem?
Resten var en avtrubbningens resa. Det ska vara säkert, vi vaddderar alla hörn och slipar bort alla vassa kanter. De små jordskreden och orkanerna kan vi inte göra så mycket åt. Men det blir bäst så här för dig. Ser du inte att det är stora luddiga moln på himlen utanför fönstret. De kan du ju titta på när du ligger i sängen.
Ett linne av strävt pappersliknande tyg, med underkroppen bar. Alla hårsäckar var inflammerade och naglarna alldeles mjuka av fukt.
En oändlig korridor, som sträcker sig från barndom till nutid. Där hackar de tänder, där fyller de pappersark med obegripligheter.
Det var en sällsam resa över älven. Vattnet var inbjudande blått, och jag blundade mig hela vägen till ändstationen. Sen försvinner minnesbilder, och allt blir en sprakande vägg av ljud. Jag borde öppnat ögonen vid templet, nu får jag skylla mig själv för blindheten.
För Guds skull, du borde inte yttrat det där om hur du kommer att vandra till Babylon allena. Din undergång är nära.
Jag förnekar änglarnas existens. Så du får klara dig själv.
d.a.f. - als wär's das letzte mal
tisdag 15 april 2008
måndag 14 april 2008
Frågetecknens regent.
I varv efter varv runt tiden, kastas vi in i diktator Klementis fascinerande järnstyre. Den ena vårtan på hans själ blottas för en sekund, och vi ser i åskådarnas ansikten att det är farligt nära att det uppfattas som en stor skymf. När Klementis knutna hand släpper taget om de hala ålarna, och blommar ut i en vänskaplig, nästan svävande gest, sprider sig Lugnet över folksamlingen som tagit sig ner på det lilla torget för att bevittna spektaklet. Där står jag, med kikaren.
Jag tittar rätt in i Palatsets salong. Där sitter den ärade suggestionens kvinnliga gestalt och ser spänd ut. I ögonen, som ser påklistrade och torra ut, sprider sig fasan, skulden och skammen. Hon kan alla hemligheter, alla skattkartor och gåtor som herrn förvarar i sin kista av mull. Hon vet hur han egentligen vinner sina väljare, och hon känner skuld för att hon ville låna hans ö, för att där stå på andra ben ett tag. Styltor kan vi alltid bygga... Snickra nåt av lite drivved och spillträ. Resa långa, rangliga fingerlika former som girigt sträcker sig upp mot skyn. De ska vara ännu mer instabila och onödiga. Fyll bara på med saften som helt saknar funktion. Din sprätt!
Vi talar nya produkter på högkvarteret. Vi är gravida till bristningsgränsen av idéfoster och total Fantasia. Framför spegeln lade jag märke till min vackra sommarklänning. Den framhävde mitt sotiga bröst. Där elden lekte utan uppsikt en hel natt. Tänk, hur oskadd jag egentligen är. Det kunde slutat illa det där. Det fanns ju inget som höll mig kvar i stan, jag har ju mer gemensamt med fåglarna än folket. Snart bygger vi broar och sänker skepp, och över hela Europa ska jag spilla ut vårt blod. Där ska den där gelén läggas i blöt, och så får den växa sig stor och jäsa sig mäktig och porös. Det är tunna trådar av sköraste silke, de håller klumpen kvar, markerar kanterna och skär upp i vecken. Små små fragment av järn under huden. Det kunde varit värre, och jag lägger mig med ryggen ner mot stora nystan av guldull. (det är vårt senaste fynd. förgylld bomull.)
Och cylindrar! Vid våra fontäner; där kaskader av flytande diamant kan få tiden att stanna.
PS. Uppstötningarnas Kung gick precis upp genom golvet. Mina kråkor rapporterade att han luktade champagne. Jojo... DS.
skullflower - saturnalia
Jag tittar rätt in i Palatsets salong. Där sitter den ärade suggestionens kvinnliga gestalt och ser spänd ut. I ögonen, som ser påklistrade och torra ut, sprider sig fasan, skulden och skammen. Hon kan alla hemligheter, alla skattkartor och gåtor som herrn förvarar i sin kista av mull. Hon vet hur han egentligen vinner sina väljare, och hon känner skuld för att hon ville låna hans ö, för att där stå på andra ben ett tag. Styltor kan vi alltid bygga... Snickra nåt av lite drivved och spillträ. Resa långa, rangliga fingerlika former som girigt sträcker sig upp mot skyn. De ska vara ännu mer instabila och onödiga. Fyll bara på med saften som helt saknar funktion. Din sprätt!
Vi talar nya produkter på högkvarteret. Vi är gravida till bristningsgränsen av idéfoster och total Fantasia. Framför spegeln lade jag märke till min vackra sommarklänning. Den framhävde mitt sotiga bröst. Där elden lekte utan uppsikt en hel natt. Tänk, hur oskadd jag egentligen är. Det kunde slutat illa det där. Det fanns ju inget som höll mig kvar i stan, jag har ju mer gemensamt med fåglarna än folket. Snart bygger vi broar och sänker skepp, och över hela Europa ska jag spilla ut vårt blod. Där ska den där gelén läggas i blöt, och så får den växa sig stor och jäsa sig mäktig och porös. Det är tunna trådar av sköraste silke, de håller klumpen kvar, markerar kanterna och skär upp i vecken. Små små fragment av järn under huden. Det kunde varit värre, och jag lägger mig med ryggen ner mot stora nystan av guldull. (det är vårt senaste fynd. förgylld bomull.)
Och cylindrar! Vid våra fontäner; där kaskader av flytande diamant kan få tiden att stanna.
PS. Uppstötningarnas Kung gick precis upp genom golvet. Mina kråkor rapporterade att han luktade champagne. Jojo... DS.
skullflower - saturnalia
söndag 13 april 2008
fredag 11 april 2008
Gåtor, gåtor och alltid gåtor.
Ett citat, förflyttat från en bok, till ett smutsigt papper, till en dator, via en automatisk översättarsite på internet till engelska, sen tillbaka till svenska igen. Här är lekfulla ord.
"Människorna utluskar universum, förintar varandra, smälter molnen och förgiftar vartenda hörn av universum.
Jag skall emellertid inte bli den förste som biter i gräset. Jag är färdig att utmana och strypa himlen och ensam, oövervinnelig och äntligen absolut ensam står jag sedan på jordkroppen och svävar runt i detta gigantiska tomrum!
Ensam skall jag vinna hemligheten i evighetens utkant, längst bort, jag jagar in den i evighetshörnet och med kupad hand fångar jag flugan och hör gåtan surra i handen.
Så har jag vunnit land, ära, rikedom, skogar, guld, juveler, alla kvinnosköten, mäns penisar, gudars skägg, allt.
Allt är under mig och hemligheten var intet.
Min saga är all och den är skön. Ex Professo."
"Folket utluskar universum, varje annat utplånar, smälter molnen, och giftvartendaen tränga någon av universum.
Jag ska inte emellertid blivet det först som tuggor i gräset. Jag förmiddagen avslutade för att utmana och strypa skyen och enhänt, oövervinnelig och - bestämt enhänta stativ mig, sedan på landet förkroppsliga, och flugor i detta gigantiskt annullerar omkring!
Enhänt ska segrar jag hemligheten i den utkant evigheten, long bort, mig jagar i den i evighetshörnet och med kupat räcker fångar I flugan och konsulterar gåtan för att gnola i räcka.
Så har jag segrat landet, hedern, rikedom, skogar som är guld-, juveler, alla kvinnosköten, man penises, gud skägg, allt.
Allt är under mig och hemligheten var ingenting.
Min saga är all, och den är bekväm. Före detta Professo."
axolotl - sad hotel
"Människorna utluskar universum, förintar varandra, smälter molnen och förgiftar vartenda hörn av universum.
Jag skall emellertid inte bli den förste som biter i gräset. Jag är färdig att utmana och strypa himlen och ensam, oövervinnelig och äntligen absolut ensam står jag sedan på jordkroppen och svävar runt i detta gigantiska tomrum!
Ensam skall jag vinna hemligheten i evighetens utkant, längst bort, jag jagar in den i evighetshörnet och med kupad hand fångar jag flugan och hör gåtan surra i handen.
Så har jag vunnit land, ära, rikedom, skogar, guld, juveler, alla kvinnosköten, mäns penisar, gudars skägg, allt.
Allt är under mig och hemligheten var intet.
Min saga är all och den är skön. Ex Professo."
"Folket utluskar universum, varje annat utplånar, smälter molnen, och giftvartendaen tränga någon av universum.
Jag ska inte emellertid blivet det först som tuggor i gräset. Jag förmiddagen avslutade för att utmana och strypa skyen och enhänt, oövervinnelig och - bestämt enhänta stativ mig, sedan på landet förkroppsliga, och flugor i detta gigantiskt annullerar omkring!
Enhänt ska segrar jag hemligheten i den utkant evigheten, long bort, mig jagar i den i evighetshörnet och med kupat räcker fångar I flugan och konsulterar gåtan för att gnola i räcka.
Så har jag segrat landet, hedern, rikedom, skogar som är guld-, juveler, alla kvinnosköten, man penises, gud skägg, allt.
Allt är under mig och hemligheten var ingenting.
Min saga är all, och den är bekväm. Före detta Professo."
axolotl - sad hotel
torsdag 10 april 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
