4x4.

Så, lägenheten på Mainzer Strasse ännu en gång. Det här är min egen sparkristall, här har jag låtit mina planer slå rot och här har jag stöpt mången ljus.
Natten var ett maraton av dimmiga ögon, tyska bensinstationer och skärvor av drömmar, tankar och förhoppningar. Sen återförenades jag med den grå soffan och den svarta klumpen på magen. Sömnen gjorde sig påmind vid halv sju, och då var jag tunn och suddig.
Vaknade av att telefonen underströk tårarna. Jag kom (naturligtvis) att tänka på den där kvällen i New Orleans då jag såg ett begravningståg leta sig uppför gatan.
Men nu är jag inte där längre. Så då finns det egentligen inte...
Istället är det bekanta gatuhörn. Med dem följer gamla demoner. Utdrivningen är en seg process, och jag kommer inte klara mig utan att riva upp variga sår och skapa nya ärr.
Jag satt på asfalten och kedjerökte i 20 minuter. Människorna stirra på mig. Det hjälpte inte med et tpar nya jeans...

Skakningar och små korta andetag är trygghet. Jag söker mig vidare. Men det verkar som att oavsett vad jag tar mig för, så börjar jag om på samma punkt.
Jag vecklar ut gigantiska kartor på golvet, lägger upp en rutt av gamla benbitar och ölkapsyler. Där, där eller där börjar jag om.

tar...feathers - forever is quite some time