Destination; ingenstans.

Idag är jag flytande i kanterna.
Jag återföder mig själv hela tiden. Det var en fröjd att stanna upp, och sakta börja andas igen. En solig bänk i Slottsskogen, luften darrande av värme och fåglarna i full sång.
Det skrämmande huset på väg mot lugnet, hotfullt vakande högt uppe på berget. En dröm, så missbildad och sönderriven. Nu ett hårt monument över misslyckanden och spilld mjölk. Det är inte långt borta, att hela staden lägger sig på knä och tillber denna kloka Sfinx.
Jag stannade upp och sökte efter de träffande meningar, som jag föregående natt låtit tatuera in på insidan av ögonlocken. Så skarpa och bländande. De gav mig stöd, och var mina kryckor när jag haltade mig upp längs Slottsskogsgatan. På väg bort.
Mina armar var skälvande vågor av nervositet, benen hade stelnat till och lederna fyllts med småsten. Hur skulle jag orka hela vägen hem?
Resten var en avtrubbningens resa. Det ska vara säkert, vi vaddderar alla hörn och slipar bort alla vassa kanter. De små jordskreden och orkanerna kan vi inte göra så mycket åt. Men det blir bäst så här för dig. Ser du inte att det är stora luddiga moln på himlen utanför fönstret. De kan du ju titta på när du ligger i sängen.
Ett linne av strävt pappersliknande tyg, med underkroppen bar. Alla hårsäckar var inflammerade och naglarna alldeles mjuka av fukt.
En oändlig korridor, som sträcker sig från barndom till nutid. Där hackar de tänder, där fyller de pappersark med obegripligheter.
Det var en sällsam resa över älven. Vattnet var inbjudande blått, och jag blundade mig hela vägen till ändstationen. Sen försvinner minnesbilder, och allt blir en sprakande vägg av ljud. Jag borde öppnat ögonen vid templet, nu får jag skylla mig själv för blindheten.

För Guds skull, du borde inte yttrat det där om hur du kommer att vandra till Babylon allena. Din undergång är nära.
Jag förnekar änglarnas existens. Så du får klara dig själv.

d.a.f. - als wär's das letzte mal