Valborgslabyrinten.

En lägenhet på Öckerögatan. Andra, kanske tredje våningen. En rymlig tvåa, med balkong. Från köksfönstret såg man ut över Älvsborgsbron, Färjestaden och Eriksbergskranen.
Halv sju vaknade jag med huvudet i hennes knä. Hon satt och sov. Fortfarande med ett leende på läpparna, en hand på min rygg och en i mitt hår. Tvn stod och brusade, ute hade regnet börjat falla. Inuti mitt huvud började jag förneka dessa förflutna timmar. Ceremonin har inte börjat ännu, och det finns risk för (o)beständighet.
Vad var det jag sagt egentligen, lyssnade jag till Röster?
Det var en eldsvåda i huset bredvid.
Plötsligt tillbaka på golvet i stora rummet på galleriet. Mycket tid senare. Ännu en mjuk fästning att vila trött huvud på.
Måsarna väcker mig med sitt skrikande, och sen lämnar någon ett par hinkar färg, innan de skyndar bort igen. Jag försöker resa mig upp, och det är svårt att få benen att lyda. De kanske är kvar i en annan dimension.
Ett ljudlandskap; förbipasserande bilar, regndropparnas surrande på himlen, och en sakta nedräkning.
Försöker att inte tänka mig tre kvarter bort. Efter att ha försökt trampa sönder rastlösheten och tvättat snittet bakom örat med nån brun läkarsprit, slumrar jag visst till igen. Det känns som ett nederlag. En känsla av att ha svikit mina egna tankar.
Radbyte.

14:46

Alla dessa jävla trådar som hänger löst överallt.
Och då har vi inte ens nämnt de mullrande bastonerna som rullar fram över huden.

Sedan kom Ekta förbi en sväng. Vi försökte länge lista ut vilken låt jag hade spelat som hade fastnat på hans hjärna. Vi talade förbi varandra, och kom egentligen bara ännu djupare in i den gåtans grotta. Samtalet hoppade fram och tillbaka, ungefär så här:

Jag
- Men hur lät det då? Var det lugnt eller ej?
Han
- Typ upptempo. Lite som Woods, fast mer modernt.
- Var det mycket melodier?
- Det kändes som att de var från Berlin. Och att de var ett band med bara tjejer, eller i alla fall en tjej som sjöng.
- Vad fan kan det ha varit? Och du sa att det var tre veckor sedan?
- Ja. Och du gick omkring och njöt av att lyssna på den. Det fanns en grej som var central, som en ganska hetsig snare.
- Men det där låter inte som något jag spelat mycket den senaste tiden.
- MNTL var här också, den gången. Tror jag...
- Var det en drivande orgel med i spelet?
- Du kanske inte ens hade den på Ipoden, det var kanske vinyl.
- Jag har inte haft med mig vinyl hit på länge.
- Du spelade den flera gånger, och vid två tillfällen frågade jag vad det var.
- Det var inte något elektroniskt?
- Första gången fattade jag inte vad du sade. Det kan ha varit du som mumlade eller jag som inte hörde, men jag tror du mumlade. Så tänk på något band du kanske har svårt att uttala.
- Jag kan inte komma på något.
Och så vidare...

Vi hade tidigare enats om hur lugnande det är att fylla i stora fält. I samma rum, som när Bohem var med, satt vi. Samma plats, dagen efter. Det kom en vindpust, och det påminde om läppar gjutna av bly. Tunga och kalla.
Det tickade på, och bekanta figurer spelade spratt i ögonvrån. En närvaro som vittnar så övertygande om avståndstagande. En liten kort rektangel, för evigt inetsad i pupillernas ointagliga valv.

Det är lite småkallt nu. Jag funderar på när jag egentligen ska åka hem. Och vad jag ska göra innan dess... Just nu är det sant, att resan är det viktiga, inte målet. Jag har redan tonsatt den.

Telefonen ger ibland ifrån sig konstiga ljud. De upprepas en gång, sen är de tysta ett tag. Varje gång tror jag det är något helt annat. Det är ytterst frustrerande. Jag överväger fortfarande att lämna det här lugnets fyra väggar för en soffa i förorten.

Ny miljö! Några timmar efteråt.

Spegeln i hallen skrämmer mig. Ljummen öl och nedblötta chips. En salig gegga. Ingen är hemma, inget besök väntas heller. Det blir en lugn kväll förmodar jag. Det var en förbannad grå disighet jag fick slå mig fram genom mellan hållplatsen och hemmet på kullen. Jag funderar på kvällens alternativ. Kanske se om Svenska Hjärtan igen. Den lilla klicken med folk, och den stora lönndomen. Det är fascinerande, jag gillade speciellt en kvinna. Hon var kall, kall men modig. Och hon var inte småaktig och full av lögner. Det var kanske ett ovanligt kvinnoporträtt på den tiden. Det kanske det fortfarande är.
Matlåda. Den här terminens sista matlåda har jag övervägt att ignorera. Jag har större bekymmer att slå mig frå ifrån.
Men framför allt är jag peppad. Sommaren är upplagd, som på buffévis. Sen vet jag att hösten kommer bära frukt. Och sen vintern, tills dess ska jag vara helt återställd.

his hero is gone - like weeds