Ingen puls i paradiset.

På öns utsida bakom berget fanns ett bälte av död skog. Det var här vinden låg på och under många hundra år hade skogen försökt växa tvärs emot stormarna och fått ett alldeles eget utseende. Om man rodde förbi var det uppenbart att varje träd sträckte sig undan vinden, de hukade och knutade sig och många av dem kröp. Efterhand brast stammarna eller multnade och sjönk, de döda stödde eller krossade dem som ännu hade grönt i toppen och alla tillsammans bildade en hoptovad massa av envis undergivenhet. Marken var blank av bruna barr utom där granarna hade beslutat sig för att kräla istället för att stå, deras grönska växte i ett slags yppigt raseri, fuktig och lysande som i en djungel. Skogen kallades spökskogen. Den hade format sig själv med långsam möda och balansen mellan att överleva och utplånas var så ömtålig att inte den minsta förändring var tänkbar. Att öppna en glänta eller åtskilja de hopsjunkna stammarna kunde föra till spökskogens undergång. Kärrvattnet fick inte ledas bort, ingenting fick planteras bakom den döende bubblan.


steve von till - valley of the moon