Skorporna lossnade för några dagar sedan. Nu faller de bort, en efter en. De långa promenaderna får allt att knytas ihop. Det finns inget bättre sätt att erövra en stad. Sakta lägger man dess öde under sina fötter, för att sedan styra med järnhand. Ingen återvändo, nu gäller det bara att inte tveka, eller fälla tårar. Berättelsen om fristaden har börjat sprida sig, och människor verkar faktiskt genuint glada för min skull. De blir kanske tagna på sängen, förvånade till och med. Eller så är det bara något i luften...
Kroppspråket talade sitt tydliga språk. Jag var uppmärksam, och lite förväntansfull. Först avvaktande, sedan började det mjukas upp. Efter ett tag var det smittande leenden, och yviga gester. En stunds tvekande när det var dags att gå...
Det skämtas friskt om det, på ingens bekostnad egentligen. Men det blir tjatigt i alla fall, speciellt eftersom jag kan allt det där. Mitt tredje öga skickar signaler till den hemliga pyramiden, och skåda; rollerna är omkastade, och jag håller i regins sköra trådar.
Sen har vi det där med rötterna, att bäras av vinden. Om man skulle ta och lägga ambitionerna på en rimlig nivå, eller fortsätta att pendla mellan de två polerna. Dualism. Blablaism.
Det är tröttsamt med krokiga streck. "Stryk ett av dem då", ropar någon där i periferin. Vi får väl se vem som skrattar sist. Vad var det jag sa. Bla bla... bla!
the austrasian goat - i hate the human race
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar