22.

Det förflöt en evighet eller två. Jag satt med den glödande telefonen i knät. Jag lyssnade på musik och ritade mönster över bokstäverna. De små fyrbenta krabaterna vecklade ut en labyrint av uttryck. En gammal bok gjordes om till lekpark. Ett ytterst minimalistiskt innehåll; en tunn yta, stel men varm, krälade sig över de mjuka formerna. Jag hade fått nog. Hallen var mörk, och möblernas placering var mig ännu lite obekant. Till slut hittade jag ut. Innegården är faktiskt väldigt intetsägande, men också ödslig, något som tilltalade mig i det ögonblicket. Jag rökte snabba bloss, ville inte låta telefonen skrika sönder tystnaden riktigt ännu. Efter bara några trevande steg uppför trappan slocknade belysningen. Tystheten blev mer påtaglig när det kompakta mörkret gjorde oss sällskap. Det tog mig inte lång tid att lära mig hur jag ska gå i trappan av trä utan att det knakar. Mina ben och fötter har memorerat avstånden mellan trappstegen, hjärtat känner hur dörren på andra våningen ropar oss närmre. Vilken lättnad att slippa skuggorna på bottenvåningen. De jagade varandra, men det var nog bara en tidsfråga innan jag skulle vara tvungen att börja springa...

Väl inne tog tiden över. Jag gled genom alldeles för många minuter, och vaknade av telefonen.

Berättelser och sanningar. Och en bekant trygghet i pauserna mellan orden.

Jag stirrade på bilder av mig själv. Mitt ansikte är magert men blicken bestämd. Stora skyltar och kantiga bokstäver. Om jag vill, så kan jag höra ljudet från blixtarna. Min rygg är trött, och gatan utanför fönstret är skrämmande tyst. En och annan vespa åker förbi. Något enstaka dämpat skrik dansar omkring i det dova bruset, som alltid är närvarande.

Nu möter jag snart natten. Undrar vad den har för färg den här gången.

john bender - knuckles