Mitt recept.

Det är en dryg vecka kvar till avfärden. Jag tänker se till att varje dag bryts ner och smulas sönder till nattpulver så fort det bara går. Maximal effektivitet får bli veckans motto här på kontoret. När jag väl är på väg, då ska varje sekund räknas och levas. Jag har lust att tonsätta varenda ögonblick fram tills dess, och troligtvis kommer det arbetet aldrig att ta slut. För man kan hela tiden flytta fram horisonten.
Men det är ingen bra utgångspunkt. Jag navigerar smidigt och vigt mellan de allt snävare paren av pinnar, som ramar in det som påminner om en ogripbar slalombacke. En i förväg ursäktad liknelse, och jag fäster ögonens neonfärgade strålar mot nya väderkvarnar.
Morgonen på bänken på innegården. En slurk ur den halvdruckna folkölen jag somnade ifrån, tar udden av den oriktade energin. Jag måste kanalisera den på något sätt. Kanske kopierar jag upp en ritning på den snart uppfunna lådan. Innanmätet måste vara täckt av ludet tyg. Gärna tungt färgsatt. En nyans, men med kraften från en armé av nyanser. Sen ska jag hitta på det perfekta produktnamnet. Etsa etsa etsa. Det måste finnas en skarp metallspets, fäst vid en lätt mekanisk arm, som ristar in svaret i ryggmärgen på de som nu kommer vara den tilltänkta målgruppen. Marknadsföringen ska vara ett sjudundrande brakjippo, med mycket naket. Självklart ska allt bäras upp av en plastig stomme, byggt så att den när som helst kan ge vika. Det ska vara det enda som inte kommer förstås. Allt annat vill jag nog ha relativt tillrättalagt och simpelt. Naket och avskalat, tillbakalutade människor är lika med nöjda kunder.
Sen ska vi börja leverera flaskor fyllda med ingenting, till alla hushåll. Sen inget mer. Inga goodie bags. Ingen annan ska gynnas av det här, det är ju min pryl, min stora dag jag planerar.

final fantasy vii - shinra company