En kväll fylld av Orden, följt av en dag med ett skelett av ärenden. Vi kan spola fram och tillbaka tills vi är alldeles snurriga, eller väva samman en två tre historier.
Hela vägen över bron, med två steg och tjocka ärr i ögonvrån. Brofästet blev en ödets nyck, som en symbol över det allvetande väsen som gömmer sig under kepsen.
Rosa kamoflage, målad hud och skarpsynta ögon, alldeles i periferin.
Det är återhämtning, eller en form av terapi. Jag finner mig återigen stå nedanför en sjukligt brant backe, och det är som vanligt bara en fråga om när jag är uppe. Att jag skulle trilla ner finns inte ens på kartan.
Jag har samlat kraft, sugit must ur allt möjligt och kan inte misslyckas med egentligen någonting i det här skedet.
Spadtag spadtag klunk. Sen blir det ljust i horisonten, solen stiger upp och kastar ett ganska ogästvänligt ljus över hopslingrade kroppsdelar. En kopp kaffe är flera hållplatser bort, och regnet skulle tvunget försöka hindra vår törstiga hjälte. Nej nej nej. Han verkar triumfera, i vanlig uttjatad ordning...
Sen kommer den stora elakartade klockan och äter upp minut efter minut. Den proverbiala mattan är på väg att ryckas bort under fötterna. Tänk så lite vi kan förutse, och så mycket vi är benägna att suga ut ur natten.
wolves in the throne room - cleansing
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar