Nästan helt översatt...

Vi kan inte spola tillbaka tiden. Det är en stabbig stoppkloss i vägen. Att bara blicka framåt, att hela tiden tillmötesgå andra. Säg, du såg? Korta frågor, för att ge plats åt svaren. Ett omfamnande mörker, ett litet skaldjur i en stor kycklinggryta. Vi kan snubbla på dåliga metaforer, och slå oss. Bevisbördan har jag snart gått fyra ronder med. Det är i alla fall lugnande toner i luften.

Fristående andra kapitlet

Det hade varit fest i försommarnatten. Han gick inte hem med tjejen som lockat dit honom. Ett ömsesidigt beslut, hoppades han. Han ville inte trampa på fler tår.
Istället hade han omfamnat den vindstilla luften, tagit mod till sig och bjudit med sig den unga, ganska korta kvinnan som han dagen innan, återsett i parken. Fem år hade förflutit sedan sist. Egentligen är det inget speciellt med det...
De hade under kvällen dansat tillsammans, och delat på några cocktails ute på bakgården. Det var många skuggor att gömma sig i, och han hade lutat sig fram mot hennes vänstra öra, viskat och sagt att han skulle gå hem. "Du kan väl göra mig sällskap" hade han föreslagit. Hon tog hans hand, bad honom leda vägen och vände sig aldrig om. Han hade några vänner som säkert undrade var han höll hus, men nu jagade han andra fristäder. En lugn plats, där såren kan bli till ärr.
Hon bar sin vackra klänning, den utan axelband, vit med vackra blommor tryckt på. Den hade hon köpt för att kunna känna sig lite bättre.
Promenaden hem gick fort, och de nynnade på samma melodi.
En gammal älskare till henne satt ensam på en parkbänk någonstans. Övergiven och försvarslös. Han hade en gång haft en Porsche. Första gången hon var nöjd med sig själv, var faktiskt när han körde henne hem kvällen då de träffats.
Hon mindes att han hade en skiva med Dylan som han brukade spela när de skulle åka längre sträckor.
Det var han, föregångaren, som introducerade dem för varandra.
- Sådär, sade han, nu har ni precis hittat varandra. Nu lämnar jag er...
Han visste inte vilken påverkan det skulle komma att få.
Nu var köksdörren öppen.
Där inne satt Skräddaren vid bordet. Han sydde ett nytt överkast, fast belysningen var dämpad.
Egentligen visste alla att han inte gillade henne, han gillade bara att hon var så långt borta från allt det andra.

thanksgiving - home alone 2