Den största paradoxen.

Den stora stunden var kommen, alla tecken talade sitt tydliga språk.
- Det här är Undergången, sa de. Kort och koncist. Omöjligt att misstolka. Trodde jag.
Jag var inte så mycket mer än en pajas på rullbräda, åkandes runt runt i lokalen, med vitt vin (rumstempererat) i en vit plastmugg i ena handen.
Sen stannade tiden upp. Och i dörren stod ögonen och betraktade mig.
Jag svalde livets sista söta droppar, sedan åkte jag fram och mina armar omfamnade.
Det bultade i takt i brösthöjd. En seg sorgsenhet hängde i luften.
Sen förflöt tiden, och marken rullade fram under fötterna. Kyrkogården var lugn, och jag vet att jag uttryckte hur symboliskt det egentligen var.
Sen kom örfilen.
Livets kyliga näve försökte uppfostra mig. Lilla vän, det var vad jag kallades. Det skulle visa sig att jag varit för uppblåst. Jag kan allt, jag vet rubbet. Livet läser jag som en öppen bok. Nu hade någon tröttnat på den nonchalanta attityden.
Och vips, så hade undergång förbytts mot lugn. Riktigt, äkta, lugn har jag inte känt på länge, men nu var det störtflod på störtflod.
Jag lade mig till rätta, och såg en massa saker. Visioner, syner, och inte ett spår av något vasst eller frätande.
Att återuppstå, vilken fröjd.
Det är att ha hittat hem.

belly boat - little