Fredagen var Coltrane på lagom volym, en kopp kaffe och mitt eftermiddagströtta barn halvsovandes på min mage. Från soffan såg jag ut på en klarblå himmel och jag sörplade i mig av lyckan. Det visade sig vara en välbehövlig respit från mörkret.
Sedan: bländande sol, och fortfarande var luften kall av den kvarliggande vintern.
Innegården fylld av tusenskönor, och efter att ha studerat dem ett tag, så gör solljuset sitt med mina ögon. Alltsammans blir bara ett suddigt grönt fält med skarpa vita prickar som bränner hål på skallen. Yrseln slog till, jag vacklade framåt och tvingades ta stöd mot balkongräcket.
En nära vän räddade livet på mig med sina ord. Bildligt talat. Han känner inte till hur små marginaler han egentligen spelade med...
Ett berg av disk tog bort udden av paniken, och ett osannolikt jämnt parti Yatzy dämpade vrålen i periferin. Till synes banala frågor, och små omärkbara gester skapade en liten barriär, och allt som penetrerade den, tappade kraft.
En välbekant känsla, en konversation med älvan och några koppar kaffe till. Allt kändes iscensatt. I förväg uttänkt.
Efteråt.
Planer inför den stundande rörelsen bortåt, skapandet av avstånd. Behovet av att vara på väg är större nu än då. De här gängorna har varit utslitna alldeles för länge. Jag borde i det här sammanhanget kanske nämna horisonten...
En sista fackla brann utanför fönstren. När den dog, så skulle allt slockna. Sen fördes det visserligen vidare till blindheten. Så kommer det med stor sannolikhet att fortsätta.
Äventyr på, eller kring, Möllevångstorget har visserligen sin charm, men jag nöjer mig med korta utflykter i den världen. Min historia har redan skrivits på de gatorna. Det var vansinniga, intensiva dagar, och uppenbarligen så ägde en av alla mina återfödslar rum just där. Jag kan fortfarande känna lukterna av ljusen som brann i försommarmörkret, smaka dofterna av det mousserande vinet, de nikotinbeska kyssarna. Ibland möter mina ögon den oskyldiga blick som hindrade en ömtålig själ från att rymma. Det var en estetiskt tilltalande skådeplats, en omskriven och högt skattad erfarenhet.
Men det tillhör det förgångna. Det är en förbannelse i sig. Man kan betrakta det som varit, stöpa om det och lära sig av det. Men man kan inte förändra det.
Det speglar oss. Kanske avgörs vår framtid där. Men jag tror på nuet. Det är ett stort erkännande av en ständig pessimist.
Jag lever ett liv som visar sig vara den stora Metaforen. Hur följer man upp en sådan fantastisk slutsats? Mot vad sätter man sikte efter det?
to rococo rot - mazda in the mist
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar