Nästan helt översatt...

Vi kan inte spola tillbaka tiden. Det är en stabbig stoppkloss i vägen. Att bara blicka framåt, att hela tiden tillmötesgå andra. Säg, du såg? Korta frågor, för att ge plats åt svaren. Ett omfamnande mörker, ett litet skaldjur i en stor kycklinggryta. Vi kan snubbla på dåliga metaforer, och slå oss. Bevisbördan har jag snart gått fyra ronder med. Det är i alla fall lugnande toner i luften.

Fristående andra kapitlet

Det hade varit fest i försommarnatten. Han gick inte hem med tjejen som lockat dit honom. Ett ömsesidigt beslut, hoppades han. Han ville inte trampa på fler tår.
Istället hade han omfamnat den vindstilla luften, tagit mod till sig och bjudit med sig den unga, ganska korta kvinnan som han dagen innan, återsett i parken. Fem år hade förflutit sedan sist. Egentligen är det inget speciellt med det...
De hade under kvällen dansat tillsammans, och delat på några cocktails ute på bakgården. Det var många skuggor att gömma sig i, och han hade lutat sig fram mot hennes vänstra öra, viskat och sagt att han skulle gå hem. "Du kan väl göra mig sällskap" hade han föreslagit. Hon tog hans hand, bad honom leda vägen och vände sig aldrig om. Han hade några vänner som säkert undrade var han höll hus, men nu jagade han andra fristäder. En lugn plats, där såren kan bli till ärr.
Hon bar sin vackra klänning, den utan axelband, vit med vackra blommor tryckt på. Den hade hon köpt för att kunna känna sig lite bättre.
Promenaden hem gick fort, och de nynnade på samma melodi.
En gammal älskare till henne satt ensam på en parkbänk någonstans. Övergiven och försvarslös. Han hade en gång haft en Porsche. Första gången hon var nöjd med sig själv, var faktiskt när han körde henne hem kvällen då de träffats.
Hon mindes att han hade en skiva med Dylan som han brukade spela när de skulle åka längre sträckor.
Det var han, föregångaren, som introducerade dem för varandra.
- Sådär, sade han, nu har ni precis hittat varandra. Nu lämnar jag er...
Han visste inte vilken påverkan det skulle komma att få.
Nu var köksdörren öppen.
Där inne satt Skräddaren vid bordet. Han sydde ett nytt överkast, fast belysningen var dämpad.
Egentligen visste alla att han inte gillade henne, han gillade bara att hon var så långt borta från allt det andra.

thanksgiving - home alone 2

Skalpell.

Skorporna lossnade för några dagar sedan. Nu faller de bort, en efter en. De långa promenaderna får allt att knytas ihop. Det finns inget bättre sätt att erövra en stad. Sakta lägger man dess öde under sina fötter, för att sedan styra med järnhand. Ingen återvändo, nu gäller det bara att inte tveka, eller fälla tårar. Berättelsen om fristaden har börjat sprida sig, och människor verkar faktiskt genuint glada för min skull. De blir kanske tagna på sängen, förvånade till och med. Eller så är det bara något i luften...

Kroppspråket talade sitt tydliga språk. Jag var uppmärksam, och lite förväntansfull. Först avvaktande, sedan började det mjukas upp. Efter ett tag var det smittande leenden, och yviga gester. En stunds tvekande när det var dags att gå...

Det skämtas friskt om det, på ingens bekostnad egentligen. Men det blir tjatigt i alla fall, speciellt eftersom jag kan allt det där. Mitt tredje öga skickar signaler till den hemliga pyramiden, och skåda; rollerna är omkastade, och jag håller i regins sköra trådar.

Sen har vi det där med rötterna, att bäras av vinden. Om man skulle ta och lägga ambitionerna på en rimlig nivå, eller fortsätta att pendla mellan de två polerna. Dualism. Blablaism.

Det är tröttsamt med krokiga streck. "Stryk ett av dem då", ropar någon där i periferin. Vi får väl se vem som skrattar sist. Vad var det jag sa. Bla bla... bla!

the austrasian goat - i hate the human race

22.

Det förflöt en evighet eller två. Jag satt med den glödande telefonen i knät. Jag lyssnade på musik och ritade mönster över bokstäverna. De små fyrbenta krabaterna vecklade ut en labyrint av uttryck. En gammal bok gjordes om till lekpark. Ett ytterst minimalistiskt innehåll; en tunn yta, stel men varm, krälade sig över de mjuka formerna. Jag hade fått nog. Hallen var mörk, och möblernas placering var mig ännu lite obekant. Till slut hittade jag ut. Innegården är faktiskt väldigt intetsägande, men också ödslig, något som tilltalade mig i det ögonblicket. Jag rökte snabba bloss, ville inte låta telefonen skrika sönder tystnaden riktigt ännu. Efter bara några trevande steg uppför trappan slocknade belysningen. Tystheten blev mer påtaglig när det kompakta mörkret gjorde oss sällskap. Det tog mig inte lång tid att lära mig hur jag ska gå i trappan av trä utan att det knakar. Mina ben och fötter har memorerat avstånden mellan trappstegen, hjärtat känner hur dörren på andra våningen ropar oss närmre. Vilken lättnad att slippa skuggorna på bottenvåningen. De jagade varandra, men det var nog bara en tidsfråga innan jag skulle vara tvungen att börja springa...

Väl inne tog tiden över. Jag gled genom alldeles för många minuter, och vaknade av telefonen.

Berättelser och sanningar. Och en bekant trygghet i pauserna mellan orden.

Jag stirrade på bilder av mig själv. Mitt ansikte är magert men blicken bestämd. Stora skyltar och kantiga bokstäver. Om jag vill, så kan jag höra ljudet från blixtarna. Min rygg är trött, och gatan utanför fönstret är skrämmande tyst. En och annan vespa åker förbi. Något enstaka dämpat skrik dansar omkring i det dova bruset, som alltid är närvarande.

Nu möter jag snart natten. Undrar vad den har för färg den här gången.

john bender - knuckles

4x4.

Så, lägenheten på Mainzer Strasse ännu en gång. Det här är min egen sparkristall, här har jag låtit mina planer slå rot och här har jag stöpt mången ljus.
Natten var ett maraton av dimmiga ögon, tyska bensinstationer och skärvor av drömmar, tankar och förhoppningar. Sen återförenades jag med den grå soffan och den svarta klumpen på magen. Sömnen gjorde sig påmind vid halv sju, och då var jag tunn och suddig.
Vaknade av att telefonen underströk tårarna. Jag kom (naturligtvis) att tänka på den där kvällen i New Orleans då jag såg ett begravningståg leta sig uppför gatan.
Men nu är jag inte där längre. Så då finns det egentligen inte...
Istället är det bekanta gatuhörn. Med dem följer gamla demoner. Utdrivningen är en seg process, och jag kommer inte klara mig utan att riva upp variga sår och skapa nya ärr.
Jag satt på asfalten och kedjerökte i 20 minuter. Människorna stirra på mig. Det hjälpte inte med et tpar nya jeans...

Skakningar och små korta andetag är trygghet. Jag söker mig vidare. Men det verkar som att oavsett vad jag tar mig för, så börjar jag om på samma punkt.
Jag vecklar ut gigantiska kartor på golvet, lägger upp en rutt av gamla benbitar och ölkapsyler. Där, där eller där börjar jag om.

tar...feathers - forever is quite some time

Pabus.

angels of light - promise of water

Blås blås blås.

white rainbow - mystic prism

Den största paradoxen.

Den stora stunden var kommen, alla tecken talade sitt tydliga språk.
- Det här är Undergången, sa de. Kort och koncist. Omöjligt att misstolka. Trodde jag.
Jag var inte så mycket mer än en pajas på rullbräda, åkandes runt runt i lokalen, med vitt vin (rumstempererat) i en vit plastmugg i ena handen.
Sen stannade tiden upp. Och i dörren stod ögonen och betraktade mig.
Jag svalde livets sista söta droppar, sedan åkte jag fram och mina armar omfamnade.
Det bultade i takt i brösthöjd. En seg sorgsenhet hängde i luften.
Sen förflöt tiden, och marken rullade fram under fötterna. Kyrkogården var lugn, och jag vet att jag uttryckte hur symboliskt det egentligen var.
Sen kom örfilen.
Livets kyliga näve försökte uppfostra mig. Lilla vän, det var vad jag kallades. Det skulle visa sig att jag varit för uppblåst. Jag kan allt, jag vet rubbet. Livet läser jag som en öppen bok. Nu hade någon tröttnat på den nonchalanta attityden.
Och vips, så hade undergång förbytts mot lugn. Riktigt, äkta, lugn har jag inte känt på länge, men nu var det störtflod på störtflod.
Jag lade mig till rätta, och såg en massa saker. Visioner, syner, och inte ett spår av något vasst eller frätande.
Att återuppstå, vilken fröjd.
Det är att ha hittat hem.

belly boat - little

Mitt recept.

Det är en dryg vecka kvar till avfärden. Jag tänker se till att varje dag bryts ner och smulas sönder till nattpulver så fort det bara går. Maximal effektivitet får bli veckans motto här på kontoret. När jag väl är på väg, då ska varje sekund räknas och levas. Jag har lust att tonsätta varenda ögonblick fram tills dess, och troligtvis kommer det arbetet aldrig att ta slut. För man kan hela tiden flytta fram horisonten.
Men det är ingen bra utgångspunkt. Jag navigerar smidigt och vigt mellan de allt snävare paren av pinnar, som ramar in det som påminner om en ogripbar slalombacke. En i förväg ursäktad liknelse, och jag fäster ögonens neonfärgade strålar mot nya väderkvarnar.
Morgonen på bänken på innegården. En slurk ur den halvdruckna folkölen jag somnade ifrån, tar udden av den oriktade energin. Jag måste kanalisera den på något sätt. Kanske kopierar jag upp en ritning på den snart uppfunna lådan. Innanmätet måste vara täckt av ludet tyg. Gärna tungt färgsatt. En nyans, men med kraften från en armé av nyanser. Sen ska jag hitta på det perfekta produktnamnet. Etsa etsa etsa. Det måste finnas en skarp metallspets, fäst vid en lätt mekanisk arm, som ristar in svaret i ryggmärgen på de som nu kommer vara den tilltänkta målgruppen. Marknadsföringen ska vara ett sjudundrande brakjippo, med mycket naket. Självklart ska allt bäras upp av en plastig stomme, byggt så att den när som helst kan ge vika. Det ska vara det enda som inte kommer förstås. Allt annat vill jag nog ha relativt tillrättalagt och simpelt. Naket och avskalat, tillbakalutade människor är lika med nöjda kunder.
Sen ska vi börja leverera flaskor fyllda med ingenting, till alla hushåll. Sen inget mer. Inga goodie bags. Ingen annan ska gynnas av det här, det är ju min pryl, min stora dag jag planerar.

final fantasy vii - shinra company

Hur många tangenter?

Av en slump egentligen, dammade jag av en gammal identitet. Bara för en provtur. Det har förflutit tid sedan dess.
Som av en händelse befann jag mig, strax efter det, i en film jag sett. Det var herrans många år, och en dryg timme sedan.

Kvinnan tittar på mig, fast jag bara är där i fantasin. Orden hålls fängslande av stumheten, men ögonen skriker. Hennes tangenter byts mot smekningar, och allting förintas i just det ögonblicket.

dj louis slipperz - chester p. mongo

Valborgslabyrinten.

En lägenhet på Öckerögatan. Andra, kanske tredje våningen. En rymlig tvåa, med balkong. Från köksfönstret såg man ut över Älvsborgsbron, Färjestaden och Eriksbergskranen.
Halv sju vaknade jag med huvudet i hennes knä. Hon satt och sov. Fortfarande med ett leende på läpparna, en hand på min rygg och en i mitt hår. Tvn stod och brusade, ute hade regnet börjat falla. Inuti mitt huvud började jag förneka dessa förflutna timmar. Ceremonin har inte börjat ännu, och det finns risk för (o)beständighet.
Vad var det jag sagt egentligen, lyssnade jag till Röster?
Det var en eldsvåda i huset bredvid.
Plötsligt tillbaka på golvet i stora rummet på galleriet. Mycket tid senare. Ännu en mjuk fästning att vila trött huvud på.
Måsarna väcker mig med sitt skrikande, och sen lämnar någon ett par hinkar färg, innan de skyndar bort igen. Jag försöker resa mig upp, och det är svårt att få benen att lyda. De kanske är kvar i en annan dimension.
Ett ljudlandskap; förbipasserande bilar, regndropparnas surrande på himlen, och en sakta nedräkning.
Försöker att inte tänka mig tre kvarter bort. Efter att ha försökt trampa sönder rastlösheten och tvättat snittet bakom örat med nån brun läkarsprit, slumrar jag visst till igen. Det känns som ett nederlag. En känsla av att ha svikit mina egna tankar.
Radbyte.

14:46

Alla dessa jävla trådar som hänger löst överallt.
Och då har vi inte ens nämnt de mullrande bastonerna som rullar fram över huden.

Sedan kom Ekta förbi en sväng. Vi försökte länge lista ut vilken låt jag hade spelat som hade fastnat på hans hjärna. Vi talade förbi varandra, och kom egentligen bara ännu djupare in i den gåtans grotta. Samtalet hoppade fram och tillbaka, ungefär så här:

Jag
- Men hur lät det då? Var det lugnt eller ej?
Han
- Typ upptempo. Lite som Woods, fast mer modernt.
- Var det mycket melodier?
- Det kändes som att de var från Berlin. Och att de var ett band med bara tjejer, eller i alla fall en tjej som sjöng.
- Vad fan kan det ha varit? Och du sa att det var tre veckor sedan?
- Ja. Och du gick omkring och njöt av att lyssna på den. Det fanns en grej som var central, som en ganska hetsig snare.
- Men det där låter inte som något jag spelat mycket den senaste tiden.
- MNTL var här också, den gången. Tror jag...
- Var det en drivande orgel med i spelet?
- Du kanske inte ens hade den på Ipoden, det var kanske vinyl.
- Jag har inte haft med mig vinyl hit på länge.
- Du spelade den flera gånger, och vid två tillfällen frågade jag vad det var.
- Det var inte något elektroniskt?
- Första gången fattade jag inte vad du sade. Det kan ha varit du som mumlade eller jag som inte hörde, men jag tror du mumlade. Så tänk på något band du kanske har svårt att uttala.
- Jag kan inte komma på något.
Och så vidare...

Vi hade tidigare enats om hur lugnande det är att fylla i stora fält. I samma rum, som när Bohem var med, satt vi. Samma plats, dagen efter. Det kom en vindpust, och det påminde om läppar gjutna av bly. Tunga och kalla.
Det tickade på, och bekanta figurer spelade spratt i ögonvrån. En närvaro som vittnar så övertygande om avståndstagande. En liten kort rektangel, för evigt inetsad i pupillernas ointagliga valv.

Det är lite småkallt nu. Jag funderar på när jag egentligen ska åka hem. Och vad jag ska göra innan dess... Just nu är det sant, att resan är det viktiga, inte målet. Jag har redan tonsatt den.

Telefonen ger ibland ifrån sig konstiga ljud. De upprepas en gång, sen är de tysta ett tag. Varje gång tror jag det är något helt annat. Det är ytterst frustrerande. Jag överväger fortfarande att lämna det här lugnets fyra väggar för en soffa i förorten.

Ny miljö! Några timmar efteråt.

Spegeln i hallen skrämmer mig. Ljummen öl och nedblötta chips. En salig gegga. Ingen är hemma, inget besök väntas heller. Det blir en lugn kväll förmodar jag. Det var en förbannad grå disighet jag fick slå mig fram genom mellan hållplatsen och hemmet på kullen. Jag funderar på kvällens alternativ. Kanske se om Svenska Hjärtan igen. Den lilla klicken med folk, och den stora lönndomen. Det är fascinerande, jag gillade speciellt en kvinna. Hon var kall, kall men modig. Och hon var inte småaktig och full av lögner. Det var kanske ett ovanligt kvinnoporträtt på den tiden. Det kanske det fortfarande är.
Matlåda. Den här terminens sista matlåda har jag övervägt att ignorera. Jag har större bekymmer att slå mig frå ifrån.
Men framför allt är jag peppad. Sommaren är upplagd, som på buffévis. Sen vet jag att hösten kommer bära frukt. Och sen vintern, tills dess ska jag vara helt återställd.

his hero is gone - like weeds