Externt.

"Normality," says Howe, "is the paradise of escapeologists, for it is a fixation concept, pure and simple." "It is better, if we can," he asserts, "to stand alone and to feel quite normal about our abnormality, doing nothing whatever about it, except what needs to be done in order to be oneself."

current 93 - she took us to the places where the sun sets

God natt / god morgon.

Idag är orden på flykt. Det går inte riktigt att greppa dem; de skingras, de är luft som fryser. Utanpå huden kittlas lugnet, ett återfall tolereras ej.
Det nalkas en stor säng av sömn, en lång natt av välgörande vila.
Imorgon ska jag stiga upp med solen, fäkta med armarna och locka sländan närmre. Jag ska hitta stigen mellan det diskursiva och det intuitiva. Där finns rastplatser, där kommer jag njuta av alltings suddighet.
Det kan hända att någon leker med orden, dansar tango genom bokstäverna. Men först måste vi somna och vakna, somna och vakna.

the holy childhood - ambivalent blues

Reprisen är nära.

Dubbelt upp, kapten!

Fredagen var Coltrane på lagom volym, en kopp kaffe och mitt eftermiddagströtta barn halvsovandes på min mage. Från soffan såg jag ut på en klarblå himmel och jag sörplade i mig av lyckan. Det visade sig vara en välbehövlig respit från mörkret.
Sedan: bländande sol, och fortfarande var luften kall av den kvarliggande vintern.
Innegården fylld av tusenskönor, och efter att ha studerat dem ett tag, så gör solljuset sitt med mina ögon. Alltsammans blir bara ett suddigt grönt fält med skarpa vita prickar som bränner hål på skallen. Yrseln slog till, jag vacklade framåt och tvingades ta stöd mot balkongräcket.
En nära vän räddade livet på mig med sina ord. Bildligt talat. Han känner inte till hur små marginaler han egentligen spelade med...
Ett berg av disk tog bort udden av paniken, och ett osannolikt jämnt parti Yatzy dämpade vrålen i periferin. Till synes banala frågor, och små omärkbara gester skapade en liten barriär, och allt som penetrerade den, tappade kraft.
En välbekant känsla, en konversation med älvan och några koppar kaffe till. Allt kändes iscensatt. I förväg uttänkt.
Efteråt.
Planer inför den stundande rörelsen bortåt, skapandet av avstånd. Behovet av att vara på väg är större nu än då. De här gängorna har varit utslitna alldeles för länge. Jag borde i det här sammanhanget kanske nämna horisonten...
En sista fackla brann utanför fönstren. När den dog, så skulle allt slockna. Sen fördes det visserligen vidare till blindheten. Så kommer det med stor sannolikhet att fortsätta.

Äventyr på, eller kring, Möllevångstorget har visserligen sin charm, men jag nöjer mig med korta utflykter i den världen. Min historia har redan skrivits på de gatorna. Det var vansinniga, intensiva dagar, och uppenbarligen så ägde en av alla mina återfödslar rum just där. Jag kan fortfarande känna lukterna av ljusen som brann i försommarmörkret, smaka dofterna av det mousserande vinet, de nikotinbeska kyssarna. Ibland möter mina ögon den oskyldiga blick som hindrade en ömtålig själ från att rymma. Det var en estetiskt tilltalande skådeplats, en omskriven och högt skattad erfarenhet.
Men det tillhör det förgångna. Det är en förbannelse i sig. Man kan betrakta det som varit, stöpa om det och lära sig av det. Men man kan inte förändra det.
Det speglar oss. Kanske avgörs vår framtid där. Men jag tror på nuet. Det är ett stort erkännande av en ständig pessimist.

Jag lever ett liv som visar sig vara den stora Metaforen. Hur följer man upp en sådan fantastisk slutsats? Mot vad sätter man sikte efter det?

to rococo rot - mazda in the mist

La bulle d'air.

Under en tid var jag ett gift, sen fann jag mig vara utan filtar, och nu är det livlinor som saknas mig. Undan för undan slits jag itu av glödande fingrar, ivriga att bli upplysta, oavsett vad som måste offras i den processen. Fascinerade och samtidigt vaksamma blickar utforskar min insida. Det är en salig röra av förbannad lockelse och överhängande fara.
Mystikens droppar hänger stilla i luften, tyngdlösa och skräckinjagande. Hela scenariot får mig att skälva.
Jag lider av fruktansvärda hallucinationer, när jag blundar är min kropp deformerad och flytande, min hjärna kokar över. Jag drar mig tillbaka, kryper in under ett alldeles för kort täcke. Där löses jag upp och kupar varsamt händerna kring min iskalla smaragd. Sen vaggas jag till sömns av sagoväsen och mjuka ljud.

six organs of admittance - strangled road

Låt stå!

thee silver mt. zion memorial orchestra & tra-la-la band - black waters blowed/engine broke blues

Nedstigning.

neurosis - a sun that never sets

En liten bit.

Det är en resa utifrån och in. Ett starkt behov av fasta takter och raka rytmer. En drivande motor av svullna basgångar som utsmyckas med industriella ljud.
Idag gick jag säker, tassande på tå kring det glödheta svarta hål som låg och vilade på soffbordet. Men imorgon är det dags igen. Den ljudförorenade luften förångas och lämnar kvar en skrikande ton. Den har en lång kropp, och slingrar sig uppför tornet för att komma över en bättre utsiktsplats.
Vakande ögon och en kluven tunga. Det blir nog ingen avlösning idag heller.
Men vi har en minister med munsår, stora kakor av torkat var och geggig sörja. Han får förvisas till de dunkla katakomberna där mörkrets själar bränner sina ögon på bål.
Vid träsket där skepnaderna efter de obegravda hänger kvar i luften som permanenta skuggor.
Ta med dig bägaren, fyll den med smolk, och håll tillbaka glädjeyttringarna tills benbiten lämnats och budskapet lästs upp.
Vi måste svänga in mot mitten, ta oss samman och skapa friktion mellan vardag och helg.
Jag känner till flödet på andra kanalen, men den strida strömmen är i stort behov av redigering, kanske behövs till och med lite regi. Någon får axla det ansvaret. Sen måste vi sluta stirra oss sönder och samman på detaljerna. I övrigt finns nog inte så mycket kvar att önska. Jo, en mjuk kudde bakom huvudet, och en vinröd soffa. Sen släpper vi efter och flyter med.

religious knives - noontime

Destination; ingenstans.

Idag är jag flytande i kanterna.
Jag återföder mig själv hela tiden. Det var en fröjd att stanna upp, och sakta börja andas igen. En solig bänk i Slottsskogen, luften darrande av värme och fåglarna i full sång.
Det skrämmande huset på väg mot lugnet, hotfullt vakande högt uppe på berget. En dröm, så missbildad och sönderriven. Nu ett hårt monument över misslyckanden och spilld mjölk. Det är inte långt borta, att hela staden lägger sig på knä och tillber denna kloka Sfinx.
Jag stannade upp och sökte efter de träffande meningar, som jag föregående natt låtit tatuera in på insidan av ögonlocken. Så skarpa och bländande. De gav mig stöd, och var mina kryckor när jag haltade mig upp längs Slottsskogsgatan. På väg bort.
Mina armar var skälvande vågor av nervositet, benen hade stelnat till och lederna fyllts med småsten. Hur skulle jag orka hela vägen hem?
Resten var en avtrubbningens resa. Det ska vara säkert, vi vaddderar alla hörn och slipar bort alla vassa kanter. De små jordskreden och orkanerna kan vi inte göra så mycket åt. Men det blir bäst så här för dig. Ser du inte att det är stora luddiga moln på himlen utanför fönstret. De kan du ju titta på när du ligger i sängen.
Ett linne av strävt pappersliknande tyg, med underkroppen bar. Alla hårsäckar var inflammerade och naglarna alldeles mjuka av fukt.
En oändlig korridor, som sträcker sig från barndom till nutid. Där hackar de tänder, där fyller de pappersark med obegripligheter.
Det var en sällsam resa över älven. Vattnet var inbjudande blått, och jag blundade mig hela vägen till ändstationen. Sen försvinner minnesbilder, och allt blir en sprakande vägg av ljud. Jag borde öppnat ögonen vid templet, nu får jag skylla mig själv för blindheten.

För Guds skull, du borde inte yttrat det där om hur du kommer att vandra till Babylon allena. Din undergång är nära.
Jag förnekar änglarnas existens. Så du får klara dig själv.

d.a.f. - als wär's das letzte mal

Diamant.

mount eerie - moon sequel [live]

Frågetecknens regent.

I varv efter varv runt tiden, kastas vi in i diktator Klementis fascinerande järnstyre. Den ena vårtan på hans själ blottas för en sekund, och vi ser i åskådarnas ansikten att det är farligt nära att det uppfattas som en stor skymf. När Klementis knutna hand släpper taget om de hala ålarna, och blommar ut i en vänskaplig, nästan svävande gest, sprider sig Lugnet över folksamlingen som tagit sig ner på det lilla torget för att bevittna spektaklet. Där står jag, med kikaren.
Jag tittar rätt in i Palatsets salong. Där sitter den ärade suggestionens kvinnliga gestalt och ser spänd ut. I ögonen, som ser påklistrade och torra ut, sprider sig fasan, skulden och skammen. Hon kan alla hemligheter, alla skattkartor och gåtor som herrn förvarar i sin kista av mull. Hon vet hur han egentligen vinner sina väljare, och hon känner skuld för att hon ville låna hans ö, för att där stå på andra ben ett tag. Styltor kan vi alltid bygga... Snickra nåt av lite drivved och spillträ. Resa långa, rangliga fingerlika former som girigt sträcker sig upp mot skyn. De ska vara ännu mer instabila och onödiga. Fyll bara på med saften som helt saknar funktion. Din sprätt!

Vi talar nya produkter på högkvarteret. Vi är gravida till bristningsgränsen av idéfoster och total Fantasia. Framför spegeln lade jag märke till min vackra sommarklänning. Den framhävde mitt sotiga bröst. Där elden lekte utan uppsikt en hel natt. Tänk, hur oskadd jag egentligen är. Det kunde slutat illa det där. Det fanns ju inget som höll mig kvar i stan, jag har ju mer gemensamt med fåglarna än folket. Snart bygger vi broar och sänker skepp, och över hela Europa ska jag spilla ut vårt blod. Där ska den där gelén läggas i blöt, och så får den växa sig stor och jäsa sig mäktig och porös. Det är tunna trådar av sköraste silke, de håller klumpen kvar, markerar kanterna och skär upp i vecken. Små små fragment av järn under huden. Det kunde varit värre, och jag lägger mig med ryggen ner mot stora nystan av guldull. (det är vårt senaste fynd. förgylld bomull.)
Och cylindrar! Vid våra fontäner; där kaskader av flytande diamant kan få tiden att stanna.

PS. Uppstötningarnas Kung gick precis upp genom golvet. Mina kråkor rapporterade att han luktade champagne. Jojo... DS.

skullflower - saturnalia

Utan titel.

g.g. allin - guns, bitches, brawls and bottles

Gåtor, gåtor och alltid gåtor.

Ett citat, förflyttat från en bok, till ett smutsigt papper, till en dator, via en automatisk översättarsite på internet till engelska, sen tillbaka till svenska igen. Här är lekfulla ord.

"Människorna utluskar universum, förintar varandra, smälter molnen och förgiftar vartenda hörn av universum.
Jag skall emellertid inte bli den förste som biter i gräset. Jag är färdig att utmana och strypa himlen och ensam, oövervinnelig och äntligen absolut ensam står jag sedan på jordkroppen och svävar runt i detta gigantiska tomrum!
Ensam skall jag vinna hemligheten i evighetens utkant, längst bort, jag jagar in den i evighetshörnet och med kupad hand fångar jag flugan och hör gåtan surra i handen.
Så har jag vunnit land, ära, rikedom, skogar, guld, juveler, alla kvinnosköten, mäns penisar, gudars skägg, allt.
Allt är under mig och hemligheten var intet.
Min saga är all och den är skön. Ex Professo."

"Folket utluskar universum, varje annat utplånar, smälter molnen, och giftvartendaen tränga någon av universum.
Jag ska inte emellertid blivet det först som tuggor i gräset. Jag förmiddagen avslutade för att utmana och strypa skyen och enhänt, oövervinnelig och - bestämt enhänta stativ mig, sedan på landet förkroppsliga, och flugor i detta gigantiskt annullerar omkring!
Enhänt ska segrar jag hemligheten i den utkant evigheten, long bort, mig jagar i den i evighetshörnet och med kupat räcker fångar I flugan och konsulterar gåtan för att gnola i räcka.
Så har jag segrat landet, hedern, rikedom, skogar som är guld-, juveler, alla kvinnosköten, man penises, gud skägg, allt.
Allt är under mig och hemligheten var ingenting.
Min saga är all, och den är bekväm. Före detta Professo."

axolotl - sad hotel

Guldormen gråter ur båda ögonen!

songs: ohia - the one red star