Regn & blåst.

Nu snurrar natten åt fel håll igen. Framåtlutade tankar för mig till Frankrike för tredje gången.

Snabba filer som skär i halsen, från öra till öra och blodet väller ut ur mig, dränker tröjan och byxorna och jag hör luft som väsande lämnar min trasiga strupe. Blodpölen på marken är bokstäver, ett sista brev till dig. Ackompanjerat av xylofoner och the persuaders-bas, reverbsladdriga virvlar av pisk pisk pisk.

Du. Och. Dina. Envisa. Jävla. Spadtag...

Graven är mörk om hösten.

om - gebel barkal

Dichloro-diphenyl-trichloroethane

kraanium - cancertanke

Speed bump.

För några nätter sedan var det hästarmar i kors. Snabba klipp, hänsynslöst förvridna. Vargansikten, rök ur tågets skorsten och laddade hagelbössor.
Visor som spädde ut tiden, klandrande gristrynen och en enorm mur som sträckte sig så långt ögat kunde nå.
Fablernas värld, korsat med slakthuseffekten och de runda kulorna av glas.
Ur väggarna kom tentakler, och stormtrupperna skrek sönder friden.
Det hela var inget mer än en teaterpjäs.
Sant och falskt.
Sött och surt.
Runda smala streck, i mönster, fångade upp kropparna som föll från himlen. I bakgrunden; total kakafoni.

Igår natt var det ljuv luft, varma tankar och långa slingrande meningar. Jag tror jag förbrukar mer papper och fler pennor än någonsin tidigare. Och så återvänder jag med jämna mellanrum till det som var. En sanning med två djup. Den röda tråden kommer här:

portishead - roads (live)

Näringen brister.

Jag längtar tillbaka till New Orleans. Jag var på snabbvisit, blev tillfälligt landsförvisad och nu bidar jag min tid.

tragedy - under the radar

Paradispulsen.

ikonika - simulacrum

Nattens söta nektar.

En kväll fylld av Orden, följt av en dag med ett skelett av ärenden. Vi kan spola fram och tillbaka tills vi är alldeles snurriga, eller väva samman en två tre historier.
Hela vägen över bron, med två steg och tjocka ärr i ögonvrån. Brofästet blev en ödets nyck, som en symbol över det allvetande väsen som gömmer sig under kepsen.
Rosa kamoflage, målad hud och skarpsynta ögon, alldeles i periferin.
Det är återhämtning, eller en form av terapi. Jag finner mig återigen stå nedanför en sjukligt brant backe, och det är som vanligt bara en fråga om när jag är uppe. Att jag skulle trilla ner finns inte ens på kartan.
Jag har samlat kraft, sugit must ur allt möjligt och kan inte misslyckas med egentligen någonting i det här skedet.

Spadtag spadtag klunk. Sen blir det ljust i horisonten, solen stiger upp och kastar ett ganska ogästvänligt ljus över hopslingrade kroppsdelar. En kopp kaffe är flera hållplatser bort, och regnet skulle tvunget försöka hindra vår törstiga hjälte. Nej nej nej. Han verkar triumfera, i vanlig uttjatad ordning...

Sen kommer den stora elakartade klockan och äter upp minut efter minut. Den proverbiala mattan är på väg att ryckas bort under fötterna. Tänk så lite vi kan förutse, och så mycket vi är benägna att suga ut ur natten.

wolves in the throne room - cleansing