Misstag.

Idag måste kaffet vara svart. Svart, svart, svart och starkt. Det ska helst vara varmt, verkligen bränna sönder halsen, för att sedan värma kroppen från magen och utåt.
Jag klarar inte heller av filter på ciggen. Allt ska vara simpelt, helst så lite krångel som möjligt, så att jag kan ta nya andetag.
Det är dagar som den här, som får folk att skjuta sig i huvudet. Något så banalt tror jag att jag håller mig borta från. Vad är meningen, belöningen? Att hitta min sargade kropp på löpsedlarna, med rubriker som skjuter lögner i ögonen på folk. Det var ju inte det jag siktade på när jag steg upp ur sängen imorse. Fast ska sanningen fram så steg jag inte upp. Jag ramlade ur... Så förmodligen har jag mig själv att skylla.

Nu sitter jag så där dåligt igen, ryggen är vriden ett och ett halvt varv, och revbenen gnisslar mot varandra. Nerver i kläm, och jag river ner ett stort tyg som hängt för ansiktet sedan tidigt förra veckan. Mina lemmar turas om att bära krämporna, och mellan varven hänger de bara där. Lealösa och omöjliga att använda. Ibland tar jag en arm, slänger den om halsen för att sedan knyta den som vore den en slipsknut. Efter ett tag slutade folk att stirra.

Det är tjocka moln och torrt gräs. Långa skuggor, korta skratt.
Däremellan hittar jag en liten stig, som jag kommer följa. Förmodligen smyger jag hela vägen hem på den. Sen har jag ett bra gömställe när jag väl är framme. Ingen kommer se mig, ingen kommer kunna hitta mig.
Jag kunde berätta om drömmarna, slaktavfallet och grimaserna. Eller de trasiga stövlarna på gatan, den kalla vinden i ansiktet och promenader genom mörkaste nätterna. Som om det inte skulle vara tillräckligt, skulle jag kunna förtälja ett och annat om ädelstenar, elektrisk beröring eller skräcken inför avgrunden mellan tidens och rummets ramar. Men det är, som vanligt, ingen som frågar...

...who calls so loud - assume the focus

Ingen puls i paradiset.

På öns utsida bakom berget fanns ett bälte av död skog. Det var här vinden låg på och under många hundra år hade skogen försökt växa tvärs emot stormarna och fått ett alldeles eget utseende. Om man rodde förbi var det uppenbart att varje träd sträckte sig undan vinden, de hukade och knutade sig och många av dem kröp. Efterhand brast stammarna eller multnade och sjönk, de döda stödde eller krossade dem som ännu hade grönt i toppen och alla tillsammans bildade en hoptovad massa av envis undergivenhet. Marken var blank av bruna barr utom där granarna hade beslutat sig för att kräla istället för att stå, deras grönska växte i ett slags yppigt raseri, fuktig och lysande som i en djungel. Skogen kallades spökskogen. Den hade format sig själv med långsam möda och balansen mellan att överleva och utplånas var så ömtålig att inte den minsta förändring var tänkbar. Att öppna en glänta eller åtskilja de hopsjunkna stammarna kunde föra till spökskogens undergång. Kärrvattnet fick inte ledas bort, ingenting fick planteras bakom den döende bubblan.


steve von till - valley of the moon